Foto: Tomas Oneborg
Riksbanken struntar i inflationsmålet och siktar mer in sig på att kyla ner bostadspriserna i Stockholms innerstad. Det är en felaktig prioritering som orsakar onödigt hög arbetslöshet, skriver Martin Klepke.
Vice riksbankschef Per Jansson går nu i svaromål mot den senaste tidens kritik mot hur Riksbanken bedriver sin inflationspolitik.
Kritikerna hävdar att Riksbankens ovilja att sänka räntan och därmed följa sitt eget inflationsmål har kostat mängder av arbetstillfällen.
Bland de mest kritiska finns den nu avhoppade vice riksbankschefen Lars E O Svensson som räknar med att dagens arbetslöshet är omkring 60 000 personer högre än nödvändigt, alltså om Riksbanken verkligen skött sitt uppdrag korrekt.
Det här är en mycket skarp och viktig kritik.
Per Janssons svar visar dock på en sorglig insiktslöshet.
I ett tal inför Studieförbundet Näringsliv och Samhälle nyligen slöt han upp bakom riksbankschef Stefan Ingves linje om att höga fastighetspriser och svenskarnas skuldsättning är skäl nog att inte sänka räntan mer.
Rimliga fastighetspriser i stället för jobb, alltså.
Per Janssons resonemang är att om ekonomin vänder ned skulle bopriser och skuldsättning öka till en djupare kris än nödvändigt om räntan ligger på en låg nivå.
Bättre alltså att låta räntan ligga lite för högt och inflationen ligga för lågt om utifall att det skulle bli en ekonomisk vändning nedåt.
Hårdraget kan man alltså säga att Riksbanken genom sin räntepolitik låter arbetslösheten ligga kvar på en onödigt hög nivå för att kunna hålla tillbaka prisökningarna på lägenheter i Stockholms innerstad.
Det är nog många arbetslösa metallare och undersköterskor som inte tycker det är en särskilt rimlig prioritering.
För hur har det gått med det enda uppdrag som Riksbanken de facto har enligt Riksbankslagen, att hålla penningvärdet stabilt, vilket översatt till faktisk penningpolitik är att hålla inflationen på runt 2,0 procent per år, mätt som konsumentprisindex, KPI?
Jo, dagens inflation ligger på förskräckande minus 0,2 procent, i april var inflationen minus 0,5 procent.
Faktum är att vi måste gå tillbaka till december 2011 för att hitta en månad då Riksbanken lyckades nå, eller bemödade sig om att nå, sitt eget mål på 2,0 procent.
Här väljer dock Per Jansson att döma ut måttet KPI och påpekar att det är alldeles för trubbigt.
Själv föredrar han att lyfta fram måttet KPIF, vilket är inflationen rensat på effekter som Riksbankens egen ränteändring orsakar.
Och enligt KPIF så har inflationen i snitt varit 1,8 procent sedan 1995, säger han, alltså betydligt närmare målet på 2,0 procent.
Men historik är en sak. Betydligt viktigare är att även KPIF under lång tid har legat på tok för lågt.
Sanningen är att KPIF faktiskt inte har varit uppe vid inflationsmålet på hela 29 månader.
29 månader!
Det är alltså inte ett otydligt mått som styrt inflationen helt fel i förhållande till Riksbankens mål. Det är en felaktig räntepolitik.
Det är uppenbart att Riksbankens räntepolitik under lång tid har hållit inflationen på för låg nivå, vilket orsakat att ekonomin inte tagit den fart som varit möjligt.
Det har skapat en onödigt hög arbetslöshet och onödigt låg sysselsättning.
Riksbanken måste överlåta bopriser och eventuell överskuldsättning till dem som äger frågan, det vill säga våra folkvalda politiker och myndigheter som Finansinspektionen.
På Finansinspektionens inrådan infördes till exempel för några år sedan ett bolånetak i Sverige.
Riksbankens självpåtagna roll som fastighetsmäklare måste ut ur verksamheten till förmån för det egentliga uppdraget; att hålla penningvärdet och inflationen på stabila nivåer.
Går inte det måste Riksbanksfullmäktige skrida till demokratins försvar och bli betydligt hårdare i sin styrning av de ledamöter som utses till riksbanksdirektionen.
