Foto: Jan Winter/TT-Scanpix

Sammansättning av Sodastreams kolsyremaskiner sker på olika håll i Israel och på Västbanken. Exporten till den nordiska marknaden sker dock uteslutande i Israel.

 

Granne med största bosättningen på det av Israel ockuperade Västbanken har Sodastream en fabrik, där israeler och palestinier jobbar sida vid sida.

Israeler och palestinier som arbetar sida vid sida, äter i samma matsal, firar varandras högtider, säger ”vi ses i morrn” vid arbetsdagens slut.

Egentligen en omöjlighet på en omstridd plats: mitt på den ockuperade Västbanken.

Men Ahmad, Irina, Aisha och Moshe vinkar och flinar åt den utländske besökaren, slänger kommentarer till varandra. Deras arbetsplats Sodastream ligger i industriområdet Mishor Adumim – granne med Maale Adumim, den största bosättningen på Västbanken, bara några kilometer från gröna linjen som utgör gränsen mot Israel.

Mishor Adumims moderna historia börjar en vindpinad decemberdag 1975 när en grupp från extremistpartiet Gush Emunim upprättar en ”utpost” i ett beduinområde. Snart 40 år senare är utposten en etablerad industrizon med tiotalet företag. Beduinerna är borta.

Sodastream, känt för kolsyremaskiner, har tusentalet anställda i Mishor Adumim. Nästan hälften är palestinier, resten israeliska araber, judar, etiopier. Ett tiotal är judiska bosättare.

Sedan Coop och Ica kritiserat att kolsyremaskinerna tillverkades på ockuperat område tvingades företaget att flytta produktionen för den nordiska marknaden till fabriker i Israel, Kina och Turkiet. Men Mishor Adumim är kvar i drift. Så förblir det om företagets vd Daniel Birnbaum får råda.

– Svenskarna tycker det är helt ok att jag har tillverkning i Kina, där man verkligen kan tala om usla arbetsförhållanden och noll rättigheter, men blundar för att jag har tusentalet anställda här på Västbanken, varav hälften palestinier, med löner som ligger fyra gånger över palestinsk normallön.

Birnbaums försvarstal – med inslag av ilska mot svenska medier – har vissa drag gemensamma med den syn som genomsyrar de dominerande politiska krafterna i Israel, exempelvis att bosättningarna inte är ett hinder för en fredslösning.

Han har inga problem med att kalla Västbanken för ockuperad men vill se sin fabrik som ett brobygge, en fredsö i konfliktens centrum. Och han tror på en tvåstatslösning.

I omvärlden talar vi om en illegal ockupation av Västbanken och en lika illegal bosättarekonomi. Varför anser ni att ni inte tillhör bosättarekonomin?

– Enkelt, det finns ingen. Bosättningarna är egentligen bara sovstäder för israeler som arbetar i Israel. De som bor där uppe på berget jobbar i Jerusalem eller i Tel Aviv, säger Birnbaum och pekar mot Maale Adumim.

För omvärldens kritiker, däribland den svenska biståndsorganisationen Diakonia, spelar det ingen roll – såväl bosättningarna som fabrikerna handlar ändå om illegal verksamhet på ockuperad mark. Birnbaum viftar bort kritiken.

– Att, som EU gör, fördöma ockupationen utan att se på konsekvenserna är så ytligt. En dag kommer det att bli fred och då kommer ingen att bry sig om bosättarna. För egentligen vet vi hur det blir: en tvåstatslösning med markbyten.

– Hamnar vi inom det som blir Israel så hoppas jag att jag kan fortsätta att anställa palestinier. Hamnar vi i Palestina så hoppas jag att vi kan köra vidare som nu.

Anställda som TT talar med säger att de är nöjda både med löneläge och arbetsförhållanden. En ung palestinsk kvinna pekar på att hon nu har en egen lön att bidra med till hushållet i Ramallah.

 

Jan Winter

Fakta:

Bosättningar

Drygt en halv miljon israeler lever i över 120 bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken, som ockuperades av Israel 1967.

I Gaza finns inga bosättare sedan 2005, då tvångsevakuerades de av premiärminister Ariel Sharon.

Omvärlden, inklusive USA, anser att bo­sättningarna strider mot folkrätten. Fjärde Genèvekonventionen förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning i det ockuperade området.