200 år sen ludditerna avrättades

”Dessa män var villiga att gräva, men spaden var i andra händer /…/ Deras egna medel för uppehälle var avskurna; all annan sysselsättning upptagen; och deras överdrifter, hur värda än att beklaga och fördöma, kan knappast vara föremål för överraskning. /…/ Jag har sett dem magra av svält, buttra av desperation, uppgivna över ett liv som ers nåder kanske är på väg att värdera till något mindre än priset på en stickmaskin”

Orden är Lord Byrons när han 1812, blott 24 år gammal, höll sitt jungfrutal i överhuset mot ”The Frame Breaking Act”, en lag som skulle belägga det med dödsstraff att slå sönder andras maskiner. Lagen antogs och i York för precis 200 år sedan, 16 januari 1813, hängdes 14 män för detta brott.

Det var början till slutet för ludditerna, textilhantverkare som i namn av den mytiske ”general Ludd” ( ibland till och med ”kung Ludd”) slog sönder de förhatliga maskiner som i rask takt gjorde dem arbetslösa. Trotsande stora militärinsatser satte de skräck i de brittiska industrikapitalister som just skulle erövra världen med koldriven ångkraft.

Även om upproret mer var framdrivet av svält än teknikfientlighet har ”luddit” alltsedan dess varit ett skällsord, inte bara för industrins befälhavare utan även för stora delar av den arbetarrörelse som några decennier senare åter skulle skaka överheten. Det blev symbolen för en bakåtsträvande revolt mot produktivkrafternas obönhörliga utveckling, en omedveten dödsryckning från de småborgerliga skikt som stampades ut av storindustrin.

Den dominerande inställningen inom arbetarrörelsen blev istället odelat positiv till den tekniska utvecklingen, den makalösa expansion av produktivkrafterna som kapitalismen åstadkom skulle – i de arbetandes händer – lägga grunden för människans frigörelse.

Men arbetarrörelsen växte inte i ett vakuum, den uppkom i samma borgerliga samhälle som skulle störtas och liksom allt annat påverkades den av sin omgivning. Med den socialistiska samhällsomvälvningen förvisad till högtidstal och allt luddigare partiprogram blev den välvilliga hållningen till tillväxt och teknisk utveckling ett sätt att förena arbetets och kapitalets intressen. Ju mer kaka, desto större möjlig tugga åt bagarna.

Kritiken av det utarmade arbetet, främlingskapet inför såväl produktionsresultat som själva arbetet, ersattes av en utvecklingsoptimistisk tro. I väst masskonsumtion och välfärdsstater, i öst bleka kopior där ryska revolutionens hoppfulla devis om socialism som summan av arbetarmakt och elektrifiering maldes ner till grå DDR-betong med ständigt högre produktion som allt överordnat – och till stora delar misslyckat – mål.

I Sverige formaliserades denna hållning på LO-kongressen 1941 och några år senare slog Rationaliseringsavtalet med SAF fast att fast att ”de anställda har liksom varje annan samhällsmedlem fördel av en rationalisering”. Produktionen i alla dess delar, innehåll, utformning och resultat, var kapitalets domäner medan arbetarrörelsens uppgift, som den formulerades av LO 1961, var att ”stärka de expansiva krafterna inom vårt näringsliv och undanröja alla hinder i dess väg”. Till och med den egna organisationens uppbyggnad sågs som ”en mycket väsentlig förutsättning för att det tekniska framåtskridandet skall kunna leda till produktivitetsökningar”.

När 60-talet övergick i 70-tal skakades denna tankestruktur liksom så många andra och frågor ställdes om arbetets organisering, ja ibland till och med om produktionens innehåll.

Ett av de mest avancerade uttrycken tog det sig i slutet av sjuttiotalet på den brittiska krigsmaterielkoncernen Lucas Aerospace. Som svar på nedläggningshot valde arbetare och tjänstemän där att gå ifrån de slentrianmässiga kraven på ökade försvarsbeställningar och ställde sig istället frågan vilka samhällsnyttiga produkter de själva skulle kunna använda sina yrkeskunskaper till att producera. Under några år väckte detta initiativ hopp även i Sveriges krisindustrier – på varv, i stålverk, och de rester av textilindustrin som då fanns kvar, inspirerades fack och anställda av tanken på att rädda jobben genom ändrad produktion. Utredningar gjordes, möten hölls och på vissa håll lades planer fram på vad som skulle kunna ersätta de produkter som det tydligen inte längre fanns någon avsättning för.

Tanken att vi som arbetar skulle kunna ha synpunkter på det vi gör när vi arbetar, vilka effekter produktionen och produkterna får på samhälle och miljö, ligger sedan länge begravd under ett tungt täcke av permanent arbetslöshet.

De flesta fack sluter upp bakom ungefär samma program som på 50-talet; det viktiga är att konkurrenskraften stärks, nu inte så mycket för att ge utrymme för reformer och förbättringar som för att alls behålla jobben. Samtidigt som fabriksbränderna i Bangladesh påminner oss om att stora delar av arbetarklassen ännu lever under villkor som i 1800-talets Manchester sjunker den fackliga organisationsgraden i de flesta länder och solidariteten sätts på prov när företag flyr i jakt på lägsta möjliga löner. Men aldrig har våra liv varit så sammanflätade.

Den fossilbaserade kapitalism som malde ner hantverkarnas motstånd för 200 år sedan hotar idag inte bara löner och arbetsvillkor utan hela vår livsmiljö, oavsett om vi bor i Shanghai eller Sundsvall. När polarisarna smälter och brandröken sveper över ett allt torrare Australien är det – eller borde vara – omöjligt att bortse från vad detta samhällsskick gör med vår miljö och våra liv.

Vävarnas ”Kung Ludd” fungerade under några korta år som ett enande stridsrop, en fana att samlas kring, och när upproret var nedkämpat skrev Byron i ”Sång till Ludditerna”: ”Dö kämpande eller leva fria. Och ner med alla kungar utom Kung Ludd!”

För att bryta oss ur fossilkapitalismens tekniska och sociala dödsgrepp behöver vi inga fantasihjältar men väl enande idéer och möjliga mål där vi själva definierar vilken tillväxt, vilken teknisk utveckling och vilket ekonomiskt system vi behöver. Om vår tids Kung Ludd höjer fanan för global rättvisa och klimatomställning är det inte  för att krossa maskinerna, utan för att ta makten över vilka maskiner vi ska ha och hur de ska styras. Konkret uttryckt i sådant som de planer för att skapa jobb och rädda klimatet som fack och miljörörelser i Storbritannien, Sydafrika och Danmark utarbetat för att finna en väg ur de dubbla kriserna för ekonomi och ekologi. Kanske kan även beslutet på vårens LO-kongress att prioritera klimatfrågorna peka i denna riktning.

Lars Henriksson