En tredjedel av alla arbetslösa står nu helt utan ersättning enligt en kartläggning av Arbetslöshetskassornas Samorganisation.

Det betyder i reda siffror att drygt 150 000 av landets 450 000 arbetslösa inte får någon ersättning alls.

Detta samtidigt som a-kassan har urholkats kraftigt för de övriga 300 000 arbetslösa.

Regeringen kallar denna utskåpning av arbetslösa för ”arbetslinjen”.

Och i stället för att minska arbetslösheten har regeringens ”arbetslinje” tvärtom höjt arbetslösheten i Sverige till bland de högsta bland alla jämförbara länder.

Nyligen kunde vi också se effekterna av denna svenska ”arbetslinje” i siffror från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD.

Siffrorna visar att Sverige genom fler arbetslösa fattiga utmärker sig som ett land där inkomstspridningen ökar kraftigt jämfört med andra länder under 2000-talet.

Om regeringen någonsin haft en föreställning om att linjen minskar arbetslösheten är det nu alltså dags att stänka om.

En ”arbetslinje” värd namnet är en linje som skapar jobb, inte en linje som gör att människor blir fattiga.

Möjligtvis kan en del attraheras av regeringens fattigdomslinje. Om någon får det sämre måste väl det betyda att andra får det bättre, kanske några tänker. Det vill säga, alla ”vi” andra, vi som har jobb, har nog fått det ännu bättre när de som inte jobbar får det sämre.

De lär bli besvikna.

Vid det första jobbskatteavdraget 2007 togs visserligen en del pengar direkt från den försämrade a-kassan och lyftes över till detta nya jobbskatteavdrag. Där fanns alltså en rak koppling mellan en människas fattigdom och en annan människas rikedom.

Men den inkomstförstärkning som skett de senaste åren för dem som har jobb har främst skapats genom en extremt låg inflation, som i sin tur har skapats av krisen i Europa och genom den svenska riksbankens hårdföra låginflationspolitik.

Att de arbetslösa har blivit fattigare har alltså inte höjt några inkomster för dem som har jobb.

Risken är i stället att fattiggörandet av de arbetslösa får direkt motsatt effekt: lägre löneökningar och sämre ekonomi. Detta eftersom arbetslösa inte kan vara med att hålla ekonomin i gång om de inte har några pengar.

Och ju fler som får sänkt a-kasseersättning, ju fler som blir helt utan ersättning och ju mer arbetslösheten ökar, desto sämre går ekonomin för de företag som ska betala lönerna till dem som har sitt arbete kvar.

Ekonomin är alltså en enhet och aldrig uppdelat i ett ”vi och dom”. Hela ekonomin måste fungera om ett enskilt företag ska kunna fungera.

En arbetslinje värd namnet skapar jobb och efterfrågan, inte fler fattiga och försäljningskriser.