Skillnaden mellan konst och meck

Lage Lindell (1920–1980) är absolut stor konst. Vridna figurer på vita ytor, drivna av intensiv smärta som förstärks av de kraftiga färgerna. Också hans tredimensionella verk i stoppad lakansväv är så plågsamma att de ger empatisk muskelvärk. Dessutom är handlingen ofta förlagd till sjukhusmiljö, bland annat den sista sviten som tillkom när han var döende.

Hans son Johan är framgångsrik skådepelare men ägnar sig även åt måleri. Han har ärvt faderns intresse för vridna gestalter i krökta rum, även om verken mer utstrålar nyfikenhet än plåga.

Far och son ställs ut tillsammans på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm, det gyllene hus som den rike byggmästaren uppfört med både bostäder och en avancerad konsthall i. Det är ett tänkvärt möte mellan generationer.

Men så tillkommer, på Sven-Harrys initiativ, en tredje komponent, och det är här det blir riktigt klurigt.

Jämsides med målningarna och objekten ställer en motorcykelklubb från Nyköping ut sina ombyggda och konstnärligt lackerade Harley Davidson-hojar, sammanlagt sjutton stycken.

Vernissagen var en upplevelse i sig, med överklassdamer, konstfolk och knuttar som trängdes och drack öl ur plastflaska, medan invigningstalarna försökte jämka ihop visionerna.

För det är ju ett förbryllande påstående att högtstående bildkonst, som talar direkt till människans innersta utsatthet, jämställs med skickliga deformeringar av fabriksbyggda motorcyklar. Genom att de står sida vid sida, men också genom att ombyggena har små skyltar om upphovsmän, dimensioner och material – precis så som konstverk vanligtvis presenteras.

Inte ett ont ord om chopperbyggare, jag är uppvuxen bland kamrater som lärde mig att uppskatta skönheten i en förlängd kromad framgaffels lutning. Och det lustiga är att jag föll i hänförelse inför den enda hoj som var 100 procent original. En sån fabriksskönhet!

Utan grejen är att den som har en egen konsthall kan göra påståendet (i form av en utställning) att konstnärens och hemmameckarens arbete är samma sak.

Ja, det finns en besläktad lidelse och en jämförbar skicklighet. Men när man vandrar omkring och har fått frågan så finns det också en enorm skillnad, en avgrundsdjup skillnad.

En motorcykel, eller vilket annat don som helst, kan inte säga nånting om existensen. Vilket däremot är det enda ett riktigt konstverk är riktigt bra på: att hjälpa människan att orientera sig i det häpnadsväckande faktum att hon finns till.

Annorlunda uttryckt: ett verktyg kan bara fulländas genom att bli så funktionellt som möjligt (eventuell skönhet är bara dekoration). Medan ett konstverk lär oss att vi inte är här på jorden för att vara funktionella. Vilket även är det budskap skönheten vill nå oss med.