Hit är vi på väg – om partiledarna själva får välja

Karin Eriksson, inrikespolitisk reporter på P1:s God morgon, världen! följer svensk politik minut för minut. Här sammanfattar hon parti­ledarnas fokus den senaste tiden. Och skönjer såväl skiljelinjer som oheliga allianser.

Fredrik Reinfeldt

Svårt att tala om arbetslöshet

I regeringsförklaringen förra veckan fanns en ansats att prata mer arbetslöshet. Ett begrepp han undvikit senaste åren. A-ordet är besvärligt för Reinfeldt. Men det nämns alltid i samband med krisen i Europa. Jämfört med massarbetslösheten där kan man alltid peka på att Sverige klarar sig bättre. De kan ju inte jämföra med arbetslösheten bakåt i tiden eftersom arbetslösheten är lika hög som före 2006.

Sjukförsäkringen är en fråga som M inte gärna rör vid. Att socialför­säkringsutredningen skjuts upp ­gynnar dem som inte vill diskutera frågan, det vill säga Moderaterna. Partiet kan på så sätt ses som alliansens svagaste länk eftersom det är så dominant. ­Anders Borg stängde dörren totalt för att höja taket i a-kassan, trots att de tre övriga allianspartierna vill det.

Göran Hägglund

Pekpinnar trasslar till det

Han försöker vara ideologisk genom att prata om vad politiken är till för och så vidare. Problemet är att han är motsägelsefull. Hägglund vill vara lite liberal och inte komma med statliga pekpinnar, samtidigt som KD har en politik  som består av just moraliska pekpinnar.

Kristdemokraterna har också problemet att de är kvar i riksdagen på grund av allmänborgerliga stödröster. Det gör det svårt att profilera sig, samtidigt som falanger inom partiet tycker att det blir överkört av M. Men det är inte alliansens mest uppstudsiga parti, och statistiken talar ändå för att KD sitter kvar trots dåliga opinionssiffror.

Jan Björklund

Arbetsrätt har blivit intressant

Folkpartiet är på väg att breddas. Det var väldigt tydligt under Björklunds tal i Almedalen där han valde att lyfta fram förändringar av arbetsrätt och a-kassa. Socialförsäkringen har historiskt varit en stark fråga för partiet. FP är ett tjänstemannaparti, och i kristider när även tjänstemän får sparken blir försäkringsfrågor intressant för deras väljare.

Intresset för FP är nog väldigt stort hos Stefan Löfven. Han minns när man kunde flirta med partiet, och skulle gärna ha med dem i en regering. Utbildning är däremot en ideologisk konflikt dem emellan, men som både Björklund och Löfven gärna debatterar.

Annie Lööf

Alliansens ­tonårsdotter

Lööf vill prata arbetsrätt och reformer av den. Det är hennes liberala korståg och nu har hon FP med sig. Att hon inte ifrågasätts internt, trots svikande opinionssiffror, beror på att det här var partiets beställning. Hon ska vara bångstyrig – alliansens tonårsdotter snarare än dess mor.

Externt finns debatten att C borde ägna sig mer åt landsbygden. Sverige urbaniseras i våldsam takt, och här finns en sprängkraft liknande den som fanns i sjukförsäkringen förra valet. De frågorna hänger också ihop. Problemen i glesbygden är ofta att välfärden brister. MP och V är inne på det spåret. Rätt politiker kan lyfta den här frågan i valet.

Jonas Sjöstedt

Tydligt ­motstånd mot vinstuttag

Han pratar gärna vinster i välfärden och är tydlig i sitt förbud mot uttag. Men han har en annan ton än företrädaren Lars Ohly som inte ens kunde tänka sig kooperativa aktörer i väl­färden. Partiets beställning av Sjöstedt var mycket en personfråga, man ville ha någon mer resonerande med mjukare framtoning. Han har dock inte lyckats med det i debatterna under sitt första halvår. Men i Almedalen blev han tydlig och statsmannalik.

Han riktar sig tydligt mot LO:s medlemmar, och talar också mycket om hela Sverige med Umeå som sin bas. Blir det stora spänningar inom S, och lyckas V locka tillbaka Kommunals medlemmar, kommer man att gå framåt. Sjöstedt tilltal under hösten blir intressant.

Stefan Löfven

Näringslivet ska charmas

Jobben är hans fråga, och han startar på en hög grundnivå när det gäller förtroende. Han och hans finansministerkandidat Magdalena Andersson använder begrepp som anställningsbarhet vilket inte är populärt inom partivänstern. Det är tydligt att de om två år inte vill framstå som företrädare för ett bidragsparti. De kommer inte att gå i den fällan, och de kommer inte att ha ett gemensamt valmanifest med V.

Hans höga tonläge om företag och näringsliv pressar nog alliansen.

Men oändligt många svar återstår. Inte heller Socialdemokraterna är direkt glasklara när det gäller sjuk­försäkringen och a-kassan, medvetna om att de kanske inte lever upp till förvänt­ningarna.

Och vinster i välfärden är en plåga. Allt pekar på ett förslag mittemellan ja och nej, men det måste vara tydligt. Liksom att man håller ihop inom arbetarrörelsen. Det kan bli en spricka mellan S och LO i frågan om vinster i välfärden och sänkningen av bolagsskatten.

Åsa Romson/Gustav Fridolin

Ett par med mycket att bevisa

Är otydliga i arbets­mark­nadsfrågor. Pratar inte så mycket arbetsmarknad eller sjukförsäkring överhuvudtaget just nu. Men fokuserar ­mycket på hela Sverige. Ett urbant parti som börjar växa även på landsbygden.

Men Fridolin/Romsons stora utmaning är att visa att de spelar roll. De har ett tungt arv från Peter Eriksson/Maria Wetterstrand. De två var väldigt skickliga politiker som antagligen hade lyckats bättre med utnyttja tungan på vågen-rollen som MP har i dag. Fridolin/Romson skulle verkligen behöva en uppgörelse som visar att de kan använda sin parlamentariska position.

Jimmie Åkesson

Kämpar med att få ihop kraven

SD vill verkligen diskutera vinster i välfärden. Skandaler i äldreomsorgen är det värsta deras väljare kan tänka sig. Och att ställa invandring mot vård/skola/omsorg är just det som tilltalar deras väljare. Men SD behöver också en tydligare politik i om de ska använda sig av missnöjet i frågan. Deras väljare har höga krav på att välfärden ska fungera, men inte så stor kärlek till skatter. Det får Åkesson kämpa med att få ihop.

I Almedalen kom partiet med utspe­let att det är för ett femte jobbskatte­avdrag. Det var skickligt eftersom M hävdar att avdraget är den viktigaste åtgärden för att få ner arbetslösheten. Men ingen vill visa att SD har makt. ­Alliansen har nog inget emot att det går ett år från att SD sagt att man stödjer avdraget, till att man faktiskt genomför det.