Vad är en ”mindre” litteratur?

När Kafka upptäckte att den tyska som utgjorde hans modersmål var ett minoritetsspråk blev det en genomgripande upplevelse. Han levde ju i det tjeckisktalande Prag, men kunde förtjäna sitt levebröd på (motsvarande) Arbetsmiljöverket, eftersom all administration handhades på tyska.

Närmare bestämt var det mötet med jiddisch – detta talspråk på germansk grund men fullt av hebreiska uttryck och vändningar som var vida utbrett i Europa tills de flesta talarna mördades eller fördrevs – som fick Kafka att få upp ögonen för att han var fördriven från sitt eget språk. Och denna hemlöshet blev sedermera utgångspunkten för den raka, outgrundliga prosa som i samverkan med hans mästerliga berättarteknik oomstridligen tillhör världslitteraturen.

Filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari tar fasta på denna språkliga hemlöshet i sin märkliga bok om Kafka, som nu äntligen utkommit på svenska, i kunnig men inte alldeles smidig översättning av Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Men Deleuze och Guattari kallar fenomenet för ”deterritorialisering”, och ser skrivandet som en motsvarande ”reterritorialisering”, ett återerövrande, åtminstone symboliskt, av förlorat land.

Denna tanke om de- och reterritorialisering har sen i sin tur blivit viktig inom postkolonialt och feministiskt tänkande över hela världen, till exempel i den franskkaribiske filosofen och författaren Édouard Glissants tänkande.

Glissant introducerades på svenska i våras, dels med långdikten Indiorna, dels med det teoretiska verket Relationens filosofi, vars bärande liknelse är att litteraturen (och filosofin) är som en skärgård av tillfälliga öar som sticker upp ur havet och som därför har uppstickandet gemensamt.

Gilles Deleuze (1925–1995) är en av nittonhundratalets viktigaste franska filosofer, känd för sin förmåga att vanvördigt läsa av andra filosofer (Kant, Bergson, Nietzsche, Foucault) och förklara vari deras egentliga insats bestod, och för sina teoretiska huvudverk Skillnad och upprepning och Meningens logik (finns ej på svenska). Han har även haft ett avgörande inflytande på filmvetenskapen.

Tillsammans med den betydligt vildare Félix Guattari utgav Deleuze en serie böcker som tillhör det mest upproriska som finns att läsa. Anti-Oidipus och Tusen platåer (ej översatta) bejakar den totala utlevelsen och trotsar alla reglementen både genom vad de lär ut och genom sin associativa stil, som oberäkneligt växlar mellan genialitet och dårpippi.

Kafkaboken är en fortsättning på detta, och är understundom totalt oläslig, som när handlingen i Kafkas romaner, brev och berättelser reduceras till maskiner, arkitekturfantasier eller mönster av ”intensiteter”; understundom brutalt klarläggande.

Just själva beskrivningen av skrivandets språkliga hemlöshet tillhör de tankar som gjort störst intryck världen över. Med en term hämtad från Kafka själv beskriver Deleuze och Guattari vad det innebär att tillhöra en ”mindre” litteratur, det vill säga att vara litterärt verksam innanför ett större språk som har makten över verkligheten.

De listar tre konsekvenser av att tillhöra en mindre litteratur, till exempel tyska i Prag i början av nittonhundratalet, men utsträckningsbart till många andra lägen:

• Att litteraturen i hög grad kommer att handla om hemlöshet och om själva omöjligheten att uttrycka sina erfarenheter
• Att allt som skrivs omedelbart blir politiskt, därför att situationen redan är så laddad
• Att författaren blir en talesman för sin folkspillra mer än en person som uttalar sig i egen sak

Denna analys har funnit genklang världen över hos både forskare och författare.

Frågan är om den inte är direkt relevant också för beskrivningen av arbetarlitteraturen, dess historia och dess nuvarande läge. Jomenvisst.