Morgondagen känner ingen…

För att förstå utvecklingen av framtidens logistik måste man först förstå själva framtiden. Hur kommer världen att se ut om 40 år? Och vilka kommer vi vara, som uppehåller oss i denna tid? I framtidsstudier ingår den komplexa uppgiften att ställa prognoser, och detta om allt. Politik, miljö, demografi, infrastruktur, energitillgång och så vidare. Alla dessa enheter multipliceras med – och beaktas i förhållande till – varandra i en amorf och oförutsägbar kontext, där slump, tur och öde motsägelsefullt spelar in. Och ändå blir det sannolikt inte så, som vi förväntar oss.

Transportföretaget DHL har i en massiv studie, med medverkande från flera stora och viktiga universitet och forskningscentrum, tagit på sig uppgiften att undersöka det omöjliga och det okända. Och vilken fantastisk sak det är, när människan med hjälp av sin kollektiva historia och samlade erfarenhet försöker dechiffrera civilisationens evolutionära DNA, för att kunna skönja det som komma skall. På samma gång är det uppenbart att det finns många bekymmersamma faktorer att ta med i ekvationen; ekonomiska kriser, massarbetslöshet, miljöförstöring och internationell politisk instabilitet, för att nämna några.

Men fyrtio år? Långtidsprognosen fyller, rent krasst, funktionen att förbereda logistiksektorn för kommande utmaningar. Att förekomma och förebygga. Tidsaspekten är bedräglig inte minst med tanke på att det rör sig om ett företags ängsliga önskan att överleva sig självt, till den grad att det är berett att förändras i grunden. Vad kan vi med säkerhet säga om DHL:s tillgångar och kapital, ens om fem år? Om tre? Hur lyckas de som är inuti krisen att se ut?

Om förutsättningen för prognosteori är själva förutsättningslösheten är det svårt, för att inte säga otänkbart, att förutspå framtiden, nästan lika svårt som att förflytta sig in och ut ur den. Ur det perspektivet försvårar utredningens nedslag på specifika strukturer, scenarier och fenomen, ju mer specifika de vill vara, och framstår egentligen som drömmar, önskningar och mardrömmar hos en infantil.

Avancerade transportsystem och godshantering anpassade till en superteknologisk, förmodligen postrevolutionär värld känns bra mycket längre borta än de välmenande utopistiska professorerna verkar vilja tro. Vi vet och förstår vad vi varit med om, först kort efter att vi erfarit det. Nittonhundratalet kom som en rök ur en dröm för artonhundratalsmänniskan, med alla sina demokratiska, teknologiska och sociala landvinningar och förverkliganden, men det medförde samtidigt världskrig och miljoner och åter miljoners verkliga död. Ingenting är enkelt, och framtiden verkar vara extra komplicerad att relatera till.

Studien av framtidsscenarier måste ha funktionen av ett alternativens referensverk, för att underlätta vissa nutida beslut och grundläggande ställningstaganden.

Och detta tas inledningsvis upp; ingen påstår sig veta något om någonting egentligen. Det handlar emellanåt om ren spekulation, eftersom idéerna bygger på vad vi vet är sant, och möjliga konsekvenser av detta, varierande beroende på hur vi agerar. Multipla scenarion öppnar mängder av dörrar till en värld som egentligen kanske bara har en enda.

De alternativa scenarier som målas upp i boken skiljer sig åt, mycket beroende på huvudspåren energi, handel, miljö och infrastruktur. Men också människans önskan att särskilja sig ur massan, i takt med att den ökar i storlek och omfattning, accentueras. När megastaden uppstår töms landsbygden inte enbart på folk, utan också på mening. Den rurala befolkningen åsidosätts och fattigdom väntar dem som väljer att inte delta i den globala transformationen. Istället riskerar de att bli självförsörjande outsiders, i ett annars socialt och kollektivt ansvarstagande citysamhälle. Det är trots allt konsumismen som avgör utvecklingsriktningen för vår gemensamma framtid, där till exempel de enda godsen som transporteras globalt är råmaterial och data. Hushållning, fortskaffning och rekreation bygger i stort, verkar utredarna vilja mena, på vad vi konsumerar och i vilken omfattning vi gör det.

I ett annat scenario skiftas fokus till individens krav på personliga, anpassade produkter och applikationer i en självförverkligande värld. Här är 3D-printern ett exempel på konsumentkraft och innovation – vi kommer t.ex att kunna skriva ut vår önskade bil mer eller mindre i ett stycke. Dessa tendenser sträcker sig även till tjänster och ett utökat internet, omfattande också fordon och deras prestanda i vägnätet. Den kreativa och individuella konsumismen ställer samtidigt höga krav på materiel och hållbarhet, och inte minst sophantering och återvinning. Dessutom öppnar tekniken för ett nytt slags kriminalitet, digital som fysisk. I takt med att konsumenten själv producerar eller handlar med design och ritningar, och sedan själv i viss utsträckning blir en tillverkare, minskar behovet av transport och logistiska strukturer avsevärt. Artificiell intelligens, robotar och intelligenta intranät hjälper oss i framtiden undan missöden och olyckor.

Föga överraskande är tron på det asiatiska undret stort, oavsett vilket utvecklingsområdet är. Det händer först, och blir störst, i framförallt Kina. Frågan man ändå kanske bör ställa sig när det gäller framtidsskådande är att om ingenting blir som vi tror, vad säger denna för tanken svåra insikt om synen på just Kina, och vilken ekonomi kommer att kunna motsvara den kinesiska om vi nu ännu inte kan föreställa oss den? Här, i fjärrskådandet, ligger ett inbyggt systemfel – som i sig nödvändigtvis inte behöver innebära något negativt, men som visar hur grumlig sikten kan vara när vi som tittar befinner oss i en värld vi känner, för att tolka saker och sammanhang vi ännu inte begriper.

Den nya epokens inverkan på natur och miljö är en annan röd tråd, klimatförändringar och temperaturökning förutspås och förhålls till nivåerna av utveckling och regionalt, nationellt och globalt samarbete och gemensamt tänkande. I ett scenario lyfts en potentiell nationell egoism och populism fram som varnande exempel på hur handelsallianser och miljösamarbete kan gå om intet, och allt det vi jobbar för nu, med kommande generationers bästa för våra ögon, riskerar att gå om intet.

Sammantaget handlar framtidsforskningen om att kombinera samtliga, i den här utredningen fem, scenarier och snitta på deras mest allmänna idéer och farhågor så att det blir en inkännande läsning, inte endast för branschfolk eller akademiker utan för var och en som är intresserad av potential- och konsekvenstänk, hur vår värld kan komma att se ut och vilka förutsättningarna blir för oss och kommande generationer som lever i den. Metodiken må vara klumpig och förgänglig, tänk bara på svårigheterna i att förutspå veckans väder, och historien har lärt oss att saker inte alltid är, vad de verkar vara. Men vad kan framtiden lära oss, och hur förbereder vi oss för den, för vår planets och dess befolknings bästa?

David Stenbeck