Endast konsten kan rädda oss

Texten är ursprungligen publicerad på Al Jazeera English hemsida:
http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2012/06/2012630141428903912.html

Snarare än Gud, vilket Martin Heidegger en gång påstod, är det konsten som kan rädda oss. Konstnärliga skapelser har i alla tider haft politiska, religiösa och samhälleliga innebörder som på ett eller annat vis också velat rädda oss. Visst uttrycker de även skönhet, men sånt är i hög grad beroende av publikens estetiska smak, som växlar beroende på varje samhälles kulturella miljö.

Men så fort det finns en uppenbar politisk innebörd, måste estetiken (våra förnimmelser och vår smak) ge vika till förmån för tolkning (kunskaper och omdöme); istället för att bjuda in oss till att begrunda dess skönhet anropar konstverket oss för att vi ska svara, reagera och bli inblandade. Konsten som medel för att uttrycka reaktioner på viktiga frågor har ibland visat sig fungera bättre än historiska rekonstruktioner eller fakta.

Det exempel vi alla tänker på är Pablo Picassos målning ”Guernica”. Den tillkom som ett svar på de spanska nationaliststyrkornas bombning av en stad i Baskien. Men den användes inte bara för att upplysa allmänheten utan även som en symbol för krigets alla oskyldiga offer. Det är förmodligen av samma anledning som ”estetik”, en term som uppfanns av den tyske filosofen Alexander Baumgarten 1735, inte bara syftar på konststudiet utan även på sinneserfarenhet i kombination med känslor, oavsett föremål. Men är det verkligen så att samtidskonsten, om det så handlar om musik, konceptkonst eller film, förmår rädda oss från de fördömda omständigheter, vedervärdigheter och orättvisor vi lever bland?

Eftersom filosofin är sysselsatt med frågan om varat, måste den alltid uppmärksamma existentiella anspråk, oavsett om de härrör från vetenskap, religion eller konst. Efter att filosofin (och estetiken) har övergett metafysiken, det vill säga ett objektivistiskt synsätt byggt på tanken om representation (nåt som även begränsade de konstnärliga skapelserna), har detta blivit möjligt. Ändå är det inte alla filosofer som uppmärksammar de anspråk konstverken ställer.

Att framstående tänkare som Arthur Danto och Gianni Vattimo har lämnat bakom sig en estetik byggd på representation och formalism, beror på deras post-metafysiska hållning men också på deras intresse för samtidskonstens existentiella dragningskraft. De två filosoferna verkar överens om att “konstens slut”, som tillkännagavs av Hegel, inte bara handlar om att konsten har blivit konceptuell – det vill säga ”filosofisk”.

Snarare innebär de radikala förändringar som ägt rum i samband med uppkomsten av ett globalt samhälle att dagens konstnär måste vända sig till en bredare publik än i det förflutna, en publik som är upptagen av samma globala frågeställningar som de som påverkar konstnären.

Efter epoker av ”imitation” och ”ideologi”, när konstnärerna ofta gjorde sina verk på beställning, har vi nu trätt in i en epok av ”existentiella anspråk”, där vi, åskådarna, är de som blir kallade att ge gensvar.

Även om allt detta tog sin början 1917, när Marcel Duchamp ställde ut sin “Fontän” (för att visa att vilket ”readymade” som helst kunde bli ett konstverk bara det placerades inne på ett museum), finns det nyare exempel på (vad Danto och Vattimo förmodligen skulle kalla) ”omvandlingar av våra vardagligheter” med ”existentiella sanningsanspråk” – det vill säga konst som har bestämt sig för att rädda oss. Men vad handlar det då om för omvandlingar och anspråk?

När man hör Tom Waits sång “The Road to Peace” eller ser Alfredo Jaars Rwandaprojekt eller Daniele Vicaris film Diaz: Torka inte bort detta blod, är det svårt att bara förhålla sig (estetiskt) tillfredsställd eftersom verken gör oss inblandade på en existentiell nivå. Det beror inte bara på att de återberättar sanningen om aktuella händelser (konflikten Palestina-Israel, folkmordet i Rwanda 1994 och det brutala polisvåldet mot demonstranterna vid G8 i Genua 2001) på ett mer objektivt sätt än vi är vana vid, utan ännu mer på att de kräver att vi ska ta ställning i en förvandlingsprocess som är avgörande för vår framtid.

Mer än ankringspunkter som låter konsumenterna begrunda skönheten, är dessa verk utgångspunkter för att förändra världen, en värld som behöver bättre tolkningar, inte bättre beskrivningar. Även om vissa kanske kan uppfatta dessa verk som överdrivet politiskt korrekta, är det svårt att förbise deras intresse av att rädda oss. Men från vad?

Om det förekommer en ”omvandling” (i musik, foto, film) av våra ”vardagligheter” (konflikt, folkmord, våld) i dessa tre verk, bygger den omvandlingen inte bara på kompositionens kreativa energi utan även på att såna vardagligheter (commonplaces) har blivit alldeles för vardagliga. Om vi har vant oss så till den grad vid dylika händelser att vi tar dem för givna, då är det diskriminering, glömska och utplåning som konsten räddar oss ifrån.

Föga överraskande var det mest angelägna för Hans-Georg Gadamer att framhålla att också konsten, precis som vetenskapen, uppvisar anspråk på sanning. Den enda skillnaden mellan dem är vilka krav de ställer: medan vetenskapen håller till godo med sanningar i påståendeform (information om sakernas tillstånd), kräver konsten av oss att vi ska träda i dialog med verket.

Detta är anledningen till att den tyske mästaren trodde så hårt på den hermeneutiska filosofin (som ägnar sig åt människornas tolkande natur) och dess förmåga att skapa ytterligare intresse genom tolkning. Ifall ”varat”, det vill säga vår existens, bara påverkades av sanningar i påståendeform, skulle detta inte bara ogiltigförklara konsten utan även den mångfald av informationsnätverk som är en grundval för de demokratiska institutionerna.

Waits, Jaar och Vicari uppfordrar sin publik både till gensvar och till praktiskt ingripande – och denna inblandning i världens anstötliga vardagsvedervärdigheter blir med nödvändighet existentiell.

Santiago Zabala

Omtryckt med benäget tillstånd av Al Jazeera och författaren.
Översättning från engelska: John Swedenmark