För en vecka sedan dog allmänningens största försvarare, ekonomen Elinor Ostrom.

Förhoppningsvis lever hennes arbete vidare. Och därmed också ambitionen att peka på en långsiktigt hållbar ekonomi där det är brukarna, de som berörs, som tar besluten. Alltså – förenklat uttryckt – varken staten eller några riskkapitalister.

Hennes forskningsinsats, som 2009 gav henne Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, förklarar hur en allmänning fungerar som ekonomiskt system. Till exempel när skogsägare går samman om en skogsväg som alla kan bruka gemensamt. Hon visade hur dessa kollektiva ­system, som för tankarna till små lokalsamhällen, kan göras långsiktigt hållbara och möjliga att använda sig av på en rad områden även i större sammanhang.

Hennes forskning är extra intressant eftersom den ligger mitt emellan de två stora huvudspåren i ekonomisk debatt, om det är staten eller marknaden som ska ta huvudan­svaret för ekonomisk utveckling.

Elinor Ostrom visade att den tredje vägen många gånger är att föredra: De som berörs har både möjlighet och skyldighet att agera, oavsett statens inblandning, och oavsett pri­vata aktörers önskan att göra en kommersiell marknad av allt.

Miljön räddas inte om alla länder först ska bli ense om ett internationellt traktat eller om vi ska tvingas vänta på att marknadskrafterna leder oss mot hållbara alternativ. Alla länder och människor berörs. Det är därför alla länders och alla människors ansvar att agera, menade till exempel Ostrom i en av hennes sista artiklar.

Elinor Ostroms uppfordrande synsätt är värt att leva vidare.