ANALYS. Hundratusentals svenskar saknar fast anknytning till arbetsmarknaden. De går från anställning till anställning på korta tidsbegränsade kontrakt. Risken för att hamna utanför arbetsgemenskap och satsningar på kompetenshöjande insatser är överhängande.

De är också svåra att organisera för facket. Deras osäkra situation borde driva dem i armarna på facket, men verkligheten är den omvända. Allt fler i hela Europa säger nej till fackligt medlemskap, trots den påtagliga otryggheten.

Till en del är förklaringen ekonomisk, men ofta finns också en tafatthet från fackets sida att söka upp och argumentera för sin betydelse. Och där fackets agitatorer inte finns – ja där ansluter sig sällan eller aldrig nya medlemmar.

Utvecklingen av anställningsformerna, som beskrevs ingående under LO-kongressens debatter om socialförsäkringar och a-kassan, är dock på intet sätt exklusivt svensk, tvärtom. Över hela Europa lever allt fler anställda under tillfälliga kontrakt med alla svårigheter som följer av den lösare anknytningen till arbetsmarknaden.

I Italien finns i dag 42 olika former av tidsbegränsade anställningar, och i många fall arbetar anställda i 20 år eller mer utan att få fast anställning. Den osäkerheten och ryckigheten påverkar hela livet och möjligheterna att planera sin tillvaro.

Men försöken att reformera den italienska arbetsmarknaden har trots detta inte inriktats på de anställdas uppenbara behov av ökad trygghet i arbetslivet. Diskussionerna mellan regeringen Monti och de tre fackliga centralorganisationerna CGIL, CISL och UIL har på regeringens uttryckliga begäran i stället inriktats på åtgärder som ska underlätta avskedanden.

Den tuffa och ensidiga inställningen från den tekniska regeringen – regeringen under Mario Monti ersatte Silvio Berlusconis ministär hösten 2011 och består bara av experter utan partipolitiska kopplingar – har trots alla protester haft en påtaglig fördel.

Den har svetsat ihop de tre fackliga centralorganisationerna som uppträtt enigt under vintern och vårens förhandlingar. Genom sitt agerande har de stoppat de flesta förslagen om enklare regler för avskedanden.

Alla fackliga krav på begränsningar av visstidsanställningarna har däremot hamnat på hälleberget. Regeringen har inte ens tagit upp frågan till seriösa diskussioner. När oenigheten var ett faktum kring hur reglerna för avskedanden skulle utformas försvann intresset för att diskutera andra frågor.

”Så inte är det mycket till förnyelse eller restaurering av arbetsmarknadslagstiftningen som regeringen åstadkommit. De viktigaste frågorna för människorna är fortfarande helt oreglerade. De tillfälliga anställningarna är ett problem också här i Sverige liksom det är för oss i Italien”, konstaterade Cinzia del Rio, under pingsthelgen gäst på LO-kongressen.

Till vardags är hon ansvarig för den internationella avdelningen inom UIL, den minsta av de tre fackliga federationerna i Italien.