Scania gör vinst, men det finns inga pengar till extra lönepåslag, enligt arbetsgivarsidan.  

Foto: Tomas Oneborg

Scania gör vinst, men det finns inga pengar till extra lönepåslag, enligt arbetsgivarsidan.  

 

Industrins arbetsgivare agerar ­samordnat och gemensamt i de ­lokala löneförhandlingarna. Målet är att stoppa extra lokala lönepåslag.

Den känslan har många företrädare för IF Metall. Och för dem är det ett starkt argument mot kravet på att löner och andra bestämmelser i avtalen ska kunna ändras i lokala förhandlingar – det som arbetsgivarna drev i höstens centrala förhandlingar inom industrin. Det nya i det kravet är att lokala förhandlare ska kunna enas om sämre villkor än i det centrala avtalet.

– Om arbetsgivarna får igenom att lön och annat ska avgöras lokalt skulle det innebära döden för lönebildningen i Sverige. Företagen skulle hävda att läget internationellt är så osäkert att de inte kan ge några påslag. Och det är alltid ekonomiskt stormigt och besvärligt någonstans, säger Stefan Leiding, avdelningsordförande för IF Metall i Södertälje.

IF Metalls avdelning i Södertälje har 5 200 medlemmar. De stora arbetsplatserna är Scania och Astra Zeneca.

Stefan Leiding berättar att arbetsgivarna så gott som genomgående och oberoende av vilket avtalsområde det handlar om säger nästan samma sak när de förhandlar med företagets fackklubb. Och det är att det inte finns utrymme för annat än det centrala påslaget.

Men så har det inte varit i tidigare lokala förhandlingar. Stefan Leiding tycker samtidigt att argumenten inte stämmer – och pekar på att både Scania och Astra Zeneca gör stora vinster.

– Det är ju rent larvigt hur de argumenterar. De hittar på alla möjliga slags argument för att det inte är arbetarna som skapar vinsterna. I stället är det reservdelar och olika ekonomiska transaktioner som ger vinst.

Anders Weihe, förhandlingschef hos arbetsgivarna i Teknikföretagen, bekräftar att det är svårt att få ut något lokalt – men att det beror på avtalets konstruktion. Det finns inte någon löneöversyn i avtalet, bara en pott som är högre – och detta eftersom det inte finns någon löneöversyn.

– Sen begriper jag inte att det skulle vara något fel på att arbetsgivarna samordnar sig. Det är ju därför de är medlemmar i Teknikföretagen, säger han.

Anders Weihe kan inte se någon koppling mellan vårens lokala förhandlingar och arbetsgivarkravet på att lönepotten ska vara lokalt förhandlingsbar. Det kravet handlar bara om att öppna för att parterna lokalt ska kunna anpassa sig till en besvärlig ekonomisk situation för att gagna företagets verksamhet.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger tvärs emot: Löneöversyn (som inte finns med i årets centrala avtal) är inte alls en förutsättning för extra lokala lönepåslag. Den har betytt att de lokala parterna ska kolla att alla individer får en vettig löneutveckling.

Han hör från många håll att det är kärvare än tidigare att få ut något extra lokalt.

– Det är inte ovanligt att olika arbetsgivare träffas lokalt. De har ett gemensamt mål att hålla lönerna nere. Jag vet inte hur formaliserad deras samverkan är. De träffas kanske i Rotary eller på arbetsgivarorganisationens regionala möten.

Han säger samtidigt att det inte är något nytt eller konstigt att arbetsgivarna har möten. Veli-Pekka Säikkälä tror inte att de skulle sluta att träffas om avtalet blev lokalt förhandlingsbart. Snarare tror han att arbetsgivarna skulle få större anledning att samordna sig i en sådan situation.

– Utan en centralt bestämd siffra skulle lönerna dras isär, och det är klart att facket skulle försvagas av lokalt dispositiva avtal.

Fakta

Avtalet

I mitten på december förra året avtalade fack och arbetsgivare inom industrin om nya löneavtal. För arbetarnas del börjar de nya avtalen den 1 februari och ger  3 procent i ett 14 månader långt avtal. (Räknat på ett år blir det 2,6 procent.) Det innebär att lokala löneförhandlingar ska genomföras i anslutning till att lönepåslagen ska införas.

Krav på dispositivitet

Inför industriförhandlingarna i höstas lyfte den viktigaste arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen i första hand sitt krav om att i stort sett allt ska förhandlas lokalt: Generell lokal dispositivitet i riksavtalens allmänna villkor och i löneavtalen införs. Parterna på arbetsplatserna måste ges utrymme att komma överens också om lönerna på ett sätt som är anpassat till verksamhetens situation, skrev Teknikföretagen.

Dispositiv betyder att ett villkor inte är tvingande, det vill säga att de lokala uppgörelserna inte behöver följa villkor som fack och arbetsgivare kommit överens om centralt.