Marx lär ha sagt att ”intresset ljuger aldrig”. Tar man fasta på Marx klassanalys och historiska materialism är samhället uppbyggt kring intressemotsättningar. Människor agerar i enlighet med sitt klassintresse och det får konsekvenser för det kollektiva handlandet. Man kan här dra en parallell till den svenska modellen som i sann socialdemokratisk anda är en demokratisk konsekvens av dessa intresse­motsättningar.

Men vilka är då fackens intressen och står dessa i kontrast till något annat intresse? Denna fråga hävdar jag är en av arbetsmarknadens gordiska knutar. Fackföreningar är utomordentligt bra på en sak: att företräda sina medlemmars intresse. I detta avseende är fackföreningar både samhällsnyttiga och individuellt användbara, de skyddar de arbetandes rättigheter.

Men oavsett fackens goda intentioner företräder inte fackföreningarna vare sig direkt eller indirekt de arbetslösas intressen. Man skulle rentav kunna säga att de arbetandes intressen inte ligger i linje med de arbetslösas. Den svenska arbetsmarknaden, och alla arbetsmarknader
för den delen, är uppdelad mellan de som befinner sig innanför den och de som befinner sig på dess marginaler eller utanför.

När fackföreningar driver upp ingångs­löner, arbetar för kollektiv och inte individuell löneförhandling samt ökar kraven på arbetsgivares ansvar vid anställning, då ökar de totala kostnaderna för anställningar. Jag syftar här inte enbart på direkta lönekostnader som arbetsgivaravgifter och själva lönen. Även indirekta kostnader som arbetsrätten och skydd vid uppsägning måste finnas med i nettoberäkningen av kostnader. Dessa senare regleringar och säkringar utgör en indirekt kostnad genom att öka risktagandet vid anställning.

Vad kostnader gör är att de avskräcker nyanställningar. Arbetsgivare, vare sig dessa är offentliga eller privata, gör kostnadskalkyler. Ökade kostnader minskar antalet nyanställningar och risktagandet hos arbetsgivare.

Fackföreningar som verkar i en socialistisk tradition bör ta fasta på sin egen ideolo­gis­ka tradition: samhället är en serie klassmotsättningar. Mellan medelklassen och arbetarklassen, men i förlängningen även mellan de arbetslösa och de arbetande. En fackföreningsrörelse med detta i bakhuvudet kan på ett bättre sätt verka i en avtalsrörelse med båda gruppers bästa i åtanke. Den kan då inse att ökad trygghet för de arbetande kan stå i motsättning till chanserna för en arbetslös att få ett arbete. Detta innebär inte att facken ska sluta arbeta för trygghet, men de måste inse att den enes trygghet är den andres otrygghet. I stället för att kämpa för en stel arbetsmarknad som gynnar vissa borde man sätta fokus på inkomsttryggheten. Det vill säga tryggheten för de arbetslösa att få ett arbete och för dem som förlorar sina jobb vid uppsägningar en chans att få ett nytt jobb.

Adam Cwejman
Ordförande, Liberala ­ungdomsförbundet