Tillvaron för HBT-personer (homo-, bi-, och transpersoner) påverkas av anställningsvillkoren, enligt en färsk rapport från LO.

Det visar att kampen mot diskriminering måste vara en lika tydlig del av det traditionella fackliga arbetet som kampen mot osäkra anställningar.

Närmare 60 procent av dem med fast jobb anser att man kan vara öppen med sin sexuella läggning på jobbet.
För visstidsanställda är siffran bara 48 procent.

Bland fast anställda svarar 62 procent att de inte upplever att arbetskamrater har fördomar mot HBT-personer.

Bland de visstidsanställda är andelen bara 39 procent.

Vidare uppger markant fler bland de fast anställda att de skulle säga ifrån om någon drog ett kränkande skämt om HBT-personer.

Visstidsanställda, och även de som inte är med i facket, är betydligt mer ovilliga eller rädda för att säga ifrån vid kränkande skämt.

Rapporten visar alltså en snudd på skrämmande överensstämmelse mellan inställningen till HBT-personer och trygga arbetsförhållanden.

Troligen skulle en snarlik överensstämmelse synas om samma frågor ställts när det gäller fördomar mot invandrare eller kvinnor.

Och det här manar verkligen till eftertanke.

Försämringar i anställningsskydd, i sociala skyddsnät och i facklig anslutningsgrad har alltså betydelse inte bara för grundläggande fackliga frågor som lön och arbetsmiljö. Det har betydelse även för synen på våra medmänniskor.

Den naturliga förklaringen är att det är två sidor av samma mynt.

Det går inte att eftersträva rättvis lön och rimlig arbetsmiljö till alla om man inte samtidigt står upp för alla människors lika värde.

Länder med stora klassklyftor uppvisar ofta också betydligt större fördomar mellan olika grupper i befolkningen.

När osäkerheten om det egna arbetet och den egna inkomsten ökar så förstärks också oviljan och rädslan att vara den som sticker ut, vare sig det gäller att ställa krav eller att på annat sätt bryta det mönster som utvecklas i ett klimat med många osäkra anställningar och en mer individuell roll i arbetslivet.

Det är något som personer med funktionsnedsättningar i en alltmer slimmad och osäker arbetssituation sedan länge fått känna av.

Blir kampen om en rimlig arbetssituation hårdare så finns alltså inte bara risken att det blir svårare att upprätta rimliga löner, risken ökar också att vi vänder oss mot varandra och angriper dem som vi upplever som svagare bland våra konkurrenter.

Och genom diskrimineringen ger vi då bort makten till vår motpart i stället för att gå samman med rättmätiga krav.

Diskrimineringsfrågor har nog setts som lite ”överkurs” i det fackliga arbetet, dessutom har vi ju en lag som säger att arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för att motverka diskriminering på arbetsplatsen.

Och visst måste det ställas tydliga krav på arbetsgivaren, men facken måste också bli tydligare.

Inom LO är det de enskilda fackförbunden som äger frågan. Många fack har också förstärkt sitt arbete med HBT-frågor och mot rasism under de senare åren.

På båda dessa områden är det nu dags att flytta fram positionerna ännu mer, för att försvara det fackliga löftet om rättvisa löner, ett löfte som nu liksom tidigare grundas på insikten om alla människors lika värde.