Lyssnade nyligen lyhört på ett ­seminarium om hur det gick till i praktiken när Sverige skiftade maktskrud 2006. I panelen satt fyra allierade, som var och en spelade en viktig roll i det konkreta arbetet med att jämka ihop fyra olika partier och bilda enad front i en allians.

M företräddes av Ulrika Schenström, som då var statssekretare till Fredrik Reinfeldt och en i den absolut innersta kretsen.

Under seminariet återkom hon till en mening om hur och varför man lyckades i förhandling­arna. Dels att komma överens. Dels att hålla ihop inåt och utåt, fast till exempel M och FP alltid fajtats om samma röstpendlare vilket lett till läckor och fulspel i tidigare förhandlingar.

Men inte då – 2006. Hennes fras var: ”Det handlar bara om människor till slut.”
Definitionen av politik kan vara bred. Men den innehåller alltid makt, eftersom den ger någon eller några rätt att fatta beslut.

Det intressanta med Ulrika Schenströms uttalande är att det avslöjar vad som oftast avgör. Det är sällan en miljon hit eller dit i höstbudgeten. Utan snarare vem som gillar vem. Och motsatsen. Det kan avgöra den viktigaste av förhandling­ar. Politik alltså. Men utan särskilt mycket insyn.

När LO-Tidningens i vintras gjorde en serie om kärlek på jobbet, och inkluderade för­bunds­kontoren som arbetsplatser, gick många LO-ledare i taket. En fackbas som fick nys om att vi skulle skriva vem som är ihop med vem befann sig utomlands, men ringde ursinnig in till LO-borgen som i sin tur kontaktade LO-Tidningens chefredaktör som i sin tur nämnde ursinnet för oss som jobbade med texterna.

Jag har själv arbetat på ett ställe där de två högsta cheferna fann varandra. Kul för dem. Inte för oss andra. Maktbalansen som skulle finnas mellan de två suddades ut, blev privat, vilket så klart påverkade arbetsplatsen.

Ingen var särskilt nöjd med kärleksserien. Några kallade den ett bottennapp. LO-Tidning­en borde syssla med politik och riktiga arbets­livsfrågor.

Andra ville ha mer. Vi borde ha gått vidare med hur X och Y styr och ställer på det här förbundet. Vi borde grävt vidare i relationer som luktar jäv.

Det kanske kommer. För trots missnöjet visar responsen att Schenström har rätt. Det personliga är inte bara politiskt, det politiska är även personligt.

Politik, makt, handlar till slut bara om människor och deras relationer. Och där ingår även fackbasar.