Lide grann från ovan

Sedan 1876 har det funnits elektrisk utomhusbelysning i Sverige. Första gången provades det utanför ett sågverk, men ljuset var ojämnt och flyktigt och det skulle dröja till efter 1880 innan glödlampan började användas.
Föreställ er nu ett spann av hundra år, en mörk himlakropp som börjar glöda.

Tänk er jorden nattetid med tilltagande sken i gyllene kluster där städer och stadsdelar skimrar upp så att metropolerna framträder synliga från rymden.

Fantastiskt för människorna nere på jorden, men det bör också ha sett spektakulärt ut på håll även om vi inte har kunnat betrakta utvecklingen från ovan.

Vår civilisation har alltså en utomsinnlig historia, som mycket väl skulle kunna röja vår position i universum, och avslöja vår vetenskapliga utvecklingsnivå, förutsatt att någon observerade oss.

Mest intressant är nog ändå hur man kan överblicka vår framfart på jorden, och närma sig en förståelse av vår ekonomiska, arkitektoniska och sociala historia, följa spåren från trångbodda postindustriella gettomiljöer till spatiösa och friliggande villor med swimmingpoolens dovt strålande turkosa aura i trädgårdarna.

De heta utvecklingsregionernas urbana nystan löses upp i trådar, motorvägens in- och utfarter elektrifieras, järnvägens rangerbangård badar i fluorescerande bronsglans och i städerna får de gamla statyerna, fontänerna och monumenten plötsligt nya ljusytor: underifrånbelysta, strålkastade, neonbestrukna kulturminnen, bekostade av kommunerna för att ge medborgarna hemkänslans värme i det offentliga rummet.

Också arenor och sportanläggningar tänds upp och reflekteras grönskande tillsammans med stads- och folkparkerna, som berättar att det finns andningshål och rekreationsytor även i den teknologiserade asfaltshuden.

Samtidigt förstår man också att vi fundamentalt har misslyckats med att levandehålla vår boendemiljö. Samhällets sociala och strukturella ambitioner har ordagrant hamnat i skuggan av vårt omåttliga behov av kommunikation och logistik.

Rutnäten och trafikplaneringen skvallrar om att vi lever i ett långt ifrån naturligt tillstånd, där huskropparna, inte sällan kliniskt deprimerande betongmurar, placerats med motorleder och Europavägar som trädgårdstäppor.
Att stirra ut på detta, på ingenjörskonstens absoluta arrogans, till morgonkaffet var kanske inte riktigt vad man hade tänkt sig.
Allt detta syns från rymden.

Ibland räcker det dock med en nattlig flygplansgir över en stad, låt oss säga Rom, för att spåra distinktionerna, för att begripa vår komprimerade historia just genom gatubelysningen, de glittrande skenen från förorterna, vägen ut ur ett ljust pulserande hjärta.

David Uppgren

”This striking photograph features two of China’s most populous cities–Beijing and Tianjin–both located in the northern part of the country near the Bohai Gulf. The United Nations estimated 2010 population for the Beijing metropolitan area is approximately 12 million, with the population of the Tianjin metropolitan area estimated to be over 7 million.
Taken at night time by the Expedition 26 crew, the image dramatically illustrates the extent of both metropolitan areas. The smaller city of Langfang, located midway between Beijing and Tianjin, also is clearly visible, as are several other smaller developed areas to the northeast. The dark regions surrounding the well-lit urban areas are mainly agricultural fields, with wheat and corn being the major crops. Beijing is one of the recognized ancient capital cities–and the current capital–of the People’s Republic of China. The regular grid pattern of the city is clearly visible at lower upper right; concentric rings of major roadways around the city center have been added as the metropolitan area has expanded. Tianjin is a major trade center with connection to seaports on the Bohai Gulf. The city was established following the integration of the Grand Canal of China, a major artificial waterway extending from Beijing southwards to Hangzhou. Image Credit: NASA”