En full förståelse av valresultatet kan knappast uppnås om man inte beaktar den djupa internationella ekonomiska krisen från 2008 fram till valet 2010. En granskning av sambanden mellan krisen och valutfallet tyder på att den djupa lågkonjunkturen kom att gynna alliansen och i synnerhet Moderaterna medan Socialdemokraterna kom att missgynnas.

Det är långt ifrån självklart att en ekonomisk kris missgynnar den sittande regeringen. En regering kan gynnas om en nationell och folklig samling kring krishanteringen uppnås. En djup kris kan också ge en regering tillfälle att visa att man klarar av att hantera en svår situation. Situationen underlättas om den ekonomiska krisen är uppenbart internationell och inte i grunden orsakad av den egna ekonomiska politiken.

Då kan även en illa hanterad kris som spär på arbetslösheten döljas bakom den utifrån kommande arbetslösheten.

Det kan vara intressant att se hur partisympatierna i Sifos väljarbarometrar utvecklades sedan valet 2006 och relatera dessa till det ekonomiska läget. I Figur 1 visas Socialdemokraternas och Moderaternas andel av väljarsympatierna. Som framgår minskade Moderaternas popularitet och Socialdemokraternas steg efter valet.

Under andra halvan av 2007 och i början av 2008 hade Socialdemokraterna över 20 procentenheters övertag mot Moderaterna. Fortfarande vid årsskiftet 2009–2010 var Socialdemokraternas övertag 11–12 procent men några månader in på 2010 var det nere på 3–4 procentenheter.

Samma figur visar också på utvecklingen av den viktigaste krisindikatorn, nämligen arbetslösheten. Vid valet i september 2006 låg arbetslösheten på 6,7 procent och den föll under de första 18 månaderna med den nya regeringen ner till som lägst 5,6 procent i april 2008. Därefter steg den åter och två år senare hade den nått upp till 9 procent.

Av större intresse är förändringarna när krisen kommer i början av 2008 då Moderaternas siffror var mycket låga. Vi ser i Figur 2 den stadiga uppgången i arbetslösheten och, vilket är det intressanta, att detta inleder en kraftig och stabil uppgång i sympatierna för Moderaterna.

Viktigt att minnas här är att Moderaterna innehade de viktiga posterna för hanteringen av krisen: statsminister, finansminister och arbetsmarknadsminister var alla moderater.

När Sifo i augusti 2007 frågade vem man hade störst förtroende för svarade 47 procent Fredrik Reinfeldt och 63 procent i augusti 2010. Mona Sahlins siffror sjönk samtidigt från 34 till 18 procent.

I Figur 1 ser vi att krisen också var inledningen på Socialdemokraternas kräftgång från 45 procent av väljarsympatierna ner till närmare 30 procent i valet. Det är svårt att komma ifrån att krisen de facto kom att gynna Moderaterna på bekostnad av Socialdemokraterna.

Detta stabila samband mellan stigande arbetslöshet och ökande popularitet för Moderaterna höll i sig i cirka ett och ett halvt år. När vi kommer in på valåret 2010 ser vi större kastningar i väljarstöden vilket inte är att förvånas över då partierna aktivt försökte påverka valmanskåren. Krisen och dess hantering hade satt Moderaterna i ett mycket gynnsamt utgångsläge.

Man kan peka på flera faktorer som kan ha bidragit till att Moderaternas popularitet steg. För det första kom alliansens massiva skattesänkningar lämpligt i den ekonomiska situation som uppkommit.

Det var lätt att motivera efterfråge-stimulerande skattesänkningar på bred front som en del av krisbekämpningen och oppositionen hade svårt att argumentera mot dessa i rådande konjunkturläge.

Det hade varit betydligt svårare att genomdriva motsvarande skattesänkningar om man befunnit sig i en högkonjunktur där dessa hade riskerat en överhettning av ekonomin med impopulära räntehöjningar som följd. Inte oväntat föreföll också dessa skattesänkningar ha fått valmanskårens starka gillande och sällan har väl så kallade plånboksfrågor fått en så central roll i en valrörelse.

För det andra lyckades regeringen också behålla balansen i de offentliga finanserna vilket, mot bakgrund av tidigare borgerliga regeringars misslyckanden härvidlag, var en absolut nödvändighet för dess trovärdighet. Här var regeringens utgångsläge före krisen mycket gott.

Regeringen hade väl förvaltat de offentliga finanser man övertog i valet 2006. Mot bakgrund av att finanskrisen var internationell fick man inte heller skulden för någon del av den stigande arbetslösheten.

Med en penningpolitik som uttömt räntevapnet fanns bara eventuella finanspolitiska medel kvar att utnyttja och ansvaret för arbetslöshetsbekämpningen låg nu på regeringen och inte på Riksbanken.

Frågan är då om finanspolitiken verkligen var effektiv för att stävja ökningen av arbetslösheten och hur mycket av arbetslösheten som bör tillskrivas den internationella konjunkturen.

För en sådan bedömning måste man först slå fast att Sveriges utgångsläge när väl den internationella krisen med full kraft drabbade Europa var gynnsamt i jämförelse med andra länder. Därmed kunde man således förvänta sig att arbetslösheten inte skulle behöva öka lika mycket i Sverige som i andra länder.

En relevant jämförelse kan göras med EU-länderna. Valåret 2006 var Sveriges arbetslöshet 85 procent av de 27 EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet (7,0 procent i Sverige och 8,2 i EU). Första krisåret 2008 hade siffran stigit till 89 procent och 2009 till 93 procent (8,3 i Sverige och 8,9 i EU).1

Att arbetslösheten steg betydligt mer i Sverige än i andra jämförbara länder fick ingen nämnvärt utrymme under valrörelsen. Den restriktiva finanspolitiken med fortsatt prioritet på budgetbalans även i det korta perspektivet bidrog till att vi kraftigt närmade oss EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet.

Självfallet kan det diskuteras huruvida finanspolitiken var väl avvägd för en mer långsiktigt trovärdig finanspolitik. Men faktum är att många oberoende bedömare, som till exempel Finanspolitiska rådet, ofta betonat att det funnits och finns ett stabiliseringspolitiskt utrymme för stimulansåtgärder för att sänka arbetslösheten.

Sannolikt var regeringens bedömning att minsta tendens till tidigare borgerliga regeringars budgetmoras måste undvikas även på bekostnad av en relativt andra länder stigande arbetslöshet.

Uppenbarligen fick regeringen gehör för sin ekonomiska politik, vilket ju visade sig i Moderaternas stigande popularitet under krisen.

Stora skattesänkningar var naturligtvis populära bland de breda grupperna. De var dock, som framgått, inte effektiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Mer effektivt hade varit att förbättra situationen för låginkomsttagare för vilka en inkomstökning hade gett en större effekt på den ekonomiska aktiviteten än regeringens inkomstförstärkningar till medelklassen.

Men att gynna sjukpensionärer, ålderspensionärer eller arbetslösa var inte förenligt med regeringens ”arbetslinje” där jobbskatteavdraget som enbart gynnar de i arbete är den centrala åtgärden. Avdraget, som inte är en åtgärd mot svag konjunktur utan mot strukturella problem, skulle stimulera personer utan arbete att söka och ta arbete. Problemet är dock att det i avsaknad av konjunkturpolitik inte funnits så många jobb att söka.

Per Lundborg
Professor i ekonomi
vid Stockholms universitet