Hög arbetslöshet – toppen för dem som hejar på samhällets rikaste
Passiv arbetsmarknadspolitik är ingen ny grej för svensk höger, skriver Arbetets ledarskribent.

”Regeringens retorik om arbetslöshet är inget annat än en bekväm ursäkt för att undvika verkligt ansvar”, skriver Karina Cubilla.
Det går så där för svensk ekonomi. Den ljusning statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson drömde om sommaren 2024 visade sig inte vara mer än önsketänkande.
Tillväxten är i jämförelse med andra europeiska länder genant låg, det är fortsatt dyrt att vara svensk – och arbetslösheten ökar. De högsta nivåerna på nästan tre år, rapporterar SVT.
Näringslivet missnöjda
Näringslivet knorrar. De behöver specifika kompetenser för att kunna tillsätta de jobb som faktiskt finns. Vuxenutbildningar och andra snabbspår till jobb verkar det dock inte bli, om man ska tolka tystnaden från arbetsmarknadsminister Mats Persson (L).
I stället har det blivit nya nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken för varje ny statsbudget som regeringen lagt fram efter maktskiftet 2022.
Och jobben är färre. I stället för de 150 000 nya jobb i månaden Arbetsförmedlingen brukade lista är siffran nu nere på 100 000. En minskning som försvårar men inte förvånar, sett till att vi som land fortsatt befinner oss i diket rent ekonomiskt.
För att få igång svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad måste hushållen få råd att konsumera.
Politiker är ansvariga
Men det stora ansvaret vilar så klart inte på privatpersoners förmåga att trolla med knäna i kärva tider, hur högt tonläge högerpolitiker än kan tänkas ha mot den som saknar arbete eller har svårt att få ihop det.
För att vända utvecklingen skulle regeringen behöva visa för sina polare i näringslivet att de är redo att satsa. Snabbspår så folk kommer i arbete. Infrastruktur så folk kommer till jobbet. Ett insatspaket som ingjuter hopp hos dem som, trots tuffa tider, satsar privat kapital som kan leda till arbetstillfällen.
Kompetenta arbetsförmedlare i närheten i stället för de privata företagens dyra jobbcoacher. Vuxenutbildning i samråd med arbetsmarknadens parter för att möta upp de behov respektive bransch uttrycker.
En välfärd där behov får gå före skattesänkningar och där det faktiskt saknas personal i stora delar av landet. Arbetsmarknadsåtgärder som syftar till att få människor i arbete i branscher där arbetsgivare skriker efter folk.
Kanske en presskonferens där ansvarigt statsråd slutar skylla ifrån sig på människorna som försöker skaffa jobb och i stället presenterat åtgärder.
Inget emot arbetslöshet
Men massarbetslösheten fyller sitt syfte. Att människor går utan jobb är kanon för den som hejar på rika och välbärgade. Ni vet, de som klarar sig igenom kriser och främst läser om dem i tidningen.
De har inget att förlora på att a-kassan försämras och allt fler hamnar allt längre ifrån arbetsmarknaden. Som ni säkert förstår kommer de som inte får stöd i form av socialförsäkring eller ersättning från a-kassan vara betydligt mer benägna att arbeta för sämre lön.
Och står hundratusentals utan arbete skapas a- och b-lag i samhället. Det ger just dessa välbärgade och deras vakthundar i regeringen vatten på sin kvarn – att låg- eller icke-avlönade är lata, dumma, dåliga.
En bekväm ursäkt
Vem kommer att ifrågasätta att det skärs i arbetsmarknadsåtgärder när man i stället kan tänka på hur dåliga invandrare är på att skaffa jobb? Och vem kommer att vråla ut sin frustration över vad arbetslösheten gör med människor i ett samtalsklimat där allt handlar om bidragsfusk, incitament och eget driv?
Regeringens retorik om arbetslöshet är inget annat än en bekväm ursäkt för att undvika verkligt ansvar och skapa det samhälle som överheten drömmer om – ett där fattiga behövs för att upprätthålla ordningen.
Det här är en fråga som vänstern måste ta tag i om de vill vinna val och verkligen vända på utvecklingen av växande klyftor.
Om regeringen verkligen vill minska arbetslösheten måste de satsa ordentligt. Men i stället verkar de bara stå och vänta på att krisen ska lösa sig själv. Tyvärr är det en lågoddsare – med tanke på hur lite de bryr sig om både arbete och de människor som utför det.