Arbetslösa Riitta Kuru: ”Jag känner mig som en fånge”

Arbetslösa Riitta Kuru går ständigt med en klump i magen. Hon måste överleva på en a-kassa som blivit så låg att folk kan tvingas från hus och hem.

– Jag känner mig som en fånge.

Som arbetslös har Riitta Kuru nästan 8 000 kronor mindre att leva av varje månad.

Ett år har gått sedan Utternbåtar stängde sin fabrik i Skelleftehamn och flyttade tillverkningen till Polen.

I ett års tid har Riitta Kuru känt ett rent fysiskt illamående varje gång hon måste fylla i kassakorten till IF Metalls a-kassa.

– I dag talade jag med gamla arbetskamrater som också är arbetslösa. Vi sa till varandra: Vad bra vi hade det! Att cykla till jobbet, att ha en lön varje månad… Det är att vara fri!

Nu har Riitta Kuru ständigt en klump i magen: Tänk om Arbetsförmedlingen säger att jag inte har sökt alla jobb jag borde söka, tänk om jag blir avstängd från a-kassan.

Riitta Kuru, som är 49 år, har spelat amatörteater sedan hon var 25. I vintras frågade hon a-kassan om lov innan hon vågade engagera sig i en ny föreställning. Kunde repetitionerna, som visserligen ägde rum på kvällar och helger, betyda att hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande?

– Att behöva tillstånd för att spela amatörteater, det är ju hemskt egentligen. Men jag ville ha svart på vitt att ersättningen inte skulle dras in.

Som båtbyggare hade Riitta Kuru en grundlön på 24 000 kronor i månaden. Därmed har hon den högsta dagpenningen från a-kassan: 680 kronor per ersättningsdag. Det ger 14 960 kronor i månaden före skatt – 62 procent av hennes gamla lön.

Efter skatt blir det ännu mindre, eftersom arbetslösa och andra som ”lever på bidrag” inte omfattas av regeringens jobbskatteavdrag.

– Jag har börjat tänka på alla utgifter: mat, värme, kläder. Men det som får mig att må allra sämst är att inte kunna hjälpa andra. Jag som alltid velat ge lite till nära och kära, köpa kläder åt syskonbarnen, eller åt barn till vänner som är arbetslösa.

I maj i år blev också Riittas man Markku uppsagd från sitt jobb som svetsare på en verkstad i Skelleftehamn. Paret började tala om att sälja sitt hus: Inkomstförlusten skulle bli så stor att de inte kunde bo kvar.

Riitta Kuru, som en gång flyttade från Finland till Eskilstuna för att städa på Volvo, insåg att hon kanske måste flytta igen. Men så fick Markku ett nytt jobb. Det är visserligen tidsbegränsat, men flyttplanerna ligger just nu på is.

Kvar står faktum att arbetslöshetsförsäkringen ger så lite att människor kan tvingas från hus och hem. Regeringen har sänkt den högsta ersättningen (som förut var 730 kronor per dag de första 100 dagarna). Efter 200 dagar trappas dessutom ersättningsnivån ner till 70 procent, och för dem som har aktivitetsstöd är den bara 65 procent.

– Fruktansvärt, säger Riitta Kuru. Ingen söker jobb mer för att en redan låg ersättning sänks. Tvärtom, du blir så nertryckt att du inte orkar vara aktiv.

Också begränsningen av möjligheten att kombinera a-kassa och deltidsjobb gör de arbetslösa passiva, anser Riitta Kuru, som tar tidigare arbetskamrater från Utternbåtar som exempel. En tid har de ryckt in på olika jobb i vården.

– Men när 75 stämplingsdagar är förbrukade tvingas de välja. Klara dig på ett deltidsjobb på kanske 40 procent av heltid – eller sluta jobba och stämpla på heltid.

Riitta Kuru ser ingen logik i de senaste årens förändringar av a-kassan. Varför ska en hotellstäderska betala över 400 kronor i månaden för att försäkra sig, medan en läkare betalar 90?

– De som regerar nu har andra förutsättningar, andra tankar än vi arbetare.

Ändå röstade en del av Riitta Kurus gamla arbetskamrater borgerligt 2006. Riitta tror att de ångrar sig nu när de är arbetslösa.

– Men jag är rädd att många arbetslösa inte kommer att rösta i höst. När man förlorar jobbet förlorar man tror på förbättring.