Upptakten på valrörelsen är i många avseenden märklig. De fyra borgerliga partierna uppträder inte längre som om de ingick i en gemensam regering. Centern vill genomföra stora ofinansierade skatte- och arbetsivaravgiftssänkningar inom tjänstesektorn. Kristdemokraterna lovar höja pensionerna och vårdnadsbidraget. Folkpartiet vill ha en svensk EMU-anslutning och medlemskap i Nato.

För väljarna måste löfteskarusellen framstå som förvirrande. Var och en ser ju att många av förslagen är oförenliga eller ekonomiskt omöjliga.

Den minnesgode kommer ihåg att de borgerliga försökte sig på samma trick i förra valet. Både moderater och kristdemokrater gav då intrycket av de ville sänka bensinskatten och avskaffa fastighetsskatten.

Därav blev intet. Tvärtom höjdes bensinskatten och fastighetsskatten ersattes med en kommunal avgift som för de flesta villaägare blev något högre än den tidigare fastighetsskatten.

Så kommer det också att gå med de flesta vallöften som de borgerliga partierna ställer ut i parti och minut. De flesta av dem kommer aldrig att genomföras vid en borgerlig valseger. Det erkänner också de borgerliga partiledarna. De tvingas ju gång på gång medge att deras flesta av deras hugskott aldrig kommer att genomföras därför att inte stöds av en riksdagsmajoritet.

En orsak till att de borgerliga partierna talar om vad de inte kommer att kunna genomföra är att de inte vill tala om vad de faktiskt gjort och de obehagligheter som de gemensamt förbereder om de skulle vinna valet.

De borgerliga tillträde under en stark konjunkturuppgång. Deras främsta vallöfte var sänkta inkomstskatter. Det har de också genomfört, men större delen av skattesänkningarna har kommit den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest till del.

Följden har blivit att inkomstklyftorna i samhället växt. Skattesänkningarna har till stor del betalats genom kraftigt försämrad a-kassa, sänkt sjukpenning och införandet av en straffskatt på pensionärer.

Ytterligare en del av skattesänkningar har betalats genom minskat bostadsbyggande, vilket lett till en bostadsbrist i hälften av landets kommuner, genom minskade investeringar i infrastrukturen, vilket lett till nedrustning av järnvägar och kollektivtrafik och genom offentliga besparingar, vilket lett till uppsägning av lärare och av personal inom sjukvård och äldreomsorg.

Under den internationella finanskrisen sjönk bnp i Sverige betydligt snabbare än i de flesta länder beroende på att regeringen inte ville stimulera hemmamarknadsnäringar och offentlig konsumtion.

Arbetslösheten blev därmed betydligt högre än den behövt bli och genom att regeringen avvecklat arbetsmarknadsutbildningar och annan arbetsmarknadspolitik har arbetslösheten bitit sig fast på en ovanligt hög nivå.

Så ser facit av fyra års alliansstyre ut. För framtiden är de borgerliga ense om fortsatt utförsäljning av statliga företag, fler ogenomtänkta och för folkhushållet dyrbara privatiseringar av offentlig verksamhet, förstatligad a-kassa och troligen avsevärda försämringar av anställningstryggheten i syfte att pressa ned de lågavlönades löner.

Så ser den borgerliga agendan för de närmaste fyra åren ut. Det är en politik som kommer att göra Sverige till ett sämre land att leva i för flertalet medborgare.