Ingen är profet i sitt fädernesland. Så kan förra veckans brittiska sparpaket beskrivas.

I finanskrisens kölvatten gjorde keynesianismen comeback. Runtom i världen gick politikerna in med satsningar för att stimulera ekonomin. Inspirationen kom från engelsmannen John Maynard Keynes teorier om att lågkonjunkturer och massarbetslöshet bör bekämpas med ökad offentlig efterfrågan genom underskott i statsbudgeten.

Men den keynesianska återkomsten tycks bli kortvarig. Storbritannien är bara det senaste i raden av europeiska länder som bestämt sig för att finanspolitiska åtstramningar är det som ekonomin allra bäst behöver. Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien hann före.

Vid förra helgens G20-möte framkom den europeiska omsvängningen i öppen dager. Trots USA-regeringens och utvecklingsländernas varningar att förhastade neddragningar riskerar kväva återhämtningen framhärdade EU-delegationen. Ty budgetdisciplin är det nya modeordet i Bryssel.

Bakom meningsskiljaktigheterna ligger i grunden två olika diagnoser av läget i världsekonomin. Stimulansivrarna står fast vid att det rör sig om en efterfrågekris, därför bör staterna fortsätta stötta efterfrågan tills dess den privata efterfrågan har repat sig. Men Greklandskrisen har fått makthavarna i Berlin, London och Paris att omvärdera situationen. Förtroende är bristvaran i deras ögon. Marknadens förtroende måste återvinnas till varje pris.

Som intellektuellt understöd har EU-ledarna ekonomerna på Europeiska centralbanken. Där har läran om expansiva budgetsaneringar gjorts till högsta sanning. Denna högst okeynesianska teori säger att saneringar av statsbudgeten har omvända effekter. Om bara privatpersoner och företag ser att politikerna menar allvar med talet om sunda statsfinanser kommer de att börja handla igen. I stället för att sänka efterfrågan leder deras ökade konsumtion till att åtstramningarna får ekonomin växa.

Prövningar av tesen har dock givit allt annat än övertygande bevis. En färsk rapport om Perssonregeringens ”lyckade” budgetsanering på 1990-talet fann inga omvända effekter överhuvudtaget.

Tyvärr för Europa och världen har nationalekonomi tydliga likheter med den medicinska vetenskapen: Fel diagnos ger fel behandling.

Massarbetslösheten är inte ett resultat av bristande förtroende för de offentliga finanserna. På många håll är räntan på statspapper rekordlåg. Förtroendekrisen berör en handfull länder i euroområdets utkanter. Utsikterna för en massflykt från tyska och franska statsobligationer är – för att uttrycka det milt – små.

Att då redan nu prioritera budgetsanering kan liknas vid självplågeri. Att Europas ledande ekonomier slår in på den vägen riskerar att permanenta arbetslösheten. Keynes, vi saknar dig redan.