Foto: Krister Larsson

ARCTIC PRINT

Foto: Krister Larsson

Linda Hansson lämnade tillfälliga jobb i hemtjänst, vård och butik för att satsa på maskinbroderi. ”Det är absolut inget jag ångrat. Jag trivs här”, säger hon.

Där det svenska vägnätet slutar, 25 mil norr om polcirkeln, startades Sveriges nordligaste industri för fyra år sedan. En konkurs senare kämpar Arctic Print för sin överlevnad i en avfolkningsbygd där varje arbetstillfälle kan vara skillnaden mellan ett levande samhälle och fler ödehus.

Framtiden kom till Karesuando. Optimismen yrde i den isande vårvinden när dörrarna slogs upp till tryckeriet Arctic Prints nybyggda lokaler 2006.  Den första och största industrisatsningen någonsin i Sveriges nordligaste tätort var ett faktum. Visst kraxade enstaka olyckskorpar om att avstånden var för stora, men de flesta hyste framtidstro och männen bakom projektet var övertygade. Det skulle gå.

– Karesuando är det perfekta stället för företaget. Lokalkostnaderna är lägre än i överhettade storstäder. Vi får behålla personalen eftersom det är ont om jobb i området, och det gör att vi kan hålla hög kvalitet. Och vi behöver inte betala vansinniga löner, säger Göran Uusitalo, en av företagets grundare och ägare.

Fyra år senare verkar det fortfarande som om det gigantiska tryckeriet med omålad träfasad just landat på grusplanen i utkanten av byn. Ett fåtal bilar står parkerade på gården. Innanför glasdörrarna är det märkligt stilla, men från övervåningen hörs livstecken i form av symaskinssmatter.

– Jo då. Nog lever vi alltid. Men det är ingen dans på rosor, säger Sten-Ove Alatalo, platschef och en av åtta anställda på Arctic Print.

Någon kilometer därifrån, i det gula före detta tullhuset mitt i byn är det däremot helt tyst. Tullarna har flyttat ut sedan gränsbron mot Finland blivit obevakad. Turistinformationen, som finns i huset, har gott om broschyrer om vildmarksäventyr och samekultur – men inga besökare.

Även på arbetsföremedlingen i rummet bredvid är det tomt, trots att det är dagen efter studentexamen.

– Jag är lite förvånad. Jag hoppas att det betyder något att ingen av dem som tagit studenten har kommit hit för att skriva in sig än, säger Anette Jonasson, Sveriges nordligaste arbetsförmedlare.

När Arctic Print
ville öppna tryckeriet ordnade Arbetsförmedlingen en arbetsmarknadsutbildning för att ge företaget rätt kompetens. 14 personer utbildades i ett halvår, berättar Linda Hansson medan hon broderar gröna logotyper på svarta kepsar.

Förutom broderi jobbar hon och de andra med bland annat screen- och digitaltryck och lasermärkning.  Tanken är att de ska kunna märka de flesta reklamprodukter oavsett material.

– Jag hade aldrig gjort nåt sånt här förut. Det var helt nytt för mig. Jag hade jobbat inom vård, hemtjänst och i butik, men tyckte att det lät intressant när jag hörde om utbildningen, säger Linda Hansson, genom brodyrmaskinernas ihärdiga smatter.
I början pendlade hon 14 mil om dagen från en grannby, men nu har hon flyttat till Karesuando.

– Det är lättare, och nu har jag fast anställning. Tidigare jobbade jag till och från beroende på hur mycket jobb det fanns, säger hon.

Nästan all personal rekryterades lokalt och saknade erfarenhet när tryckeriet drog igång. Enligt tryckeriets huvudägare, Göran Uusitalo, var det ett misstag.

– Jag hade underskattat bristen på industrivana och produktivitet här. Utbildningen räckte inte, säger han.

Tillverkningen gick för långsamt och lönsamheten blev dålig. När räntorna på miljonlånen gick upp och finanskrisen slog till gick tryckeriet i konkurs för ett och ett halvt år sedan.

Några dagar låg lokalerna öde, men sedan startade de gamla ägarna verksamheten igen i ett nytt bolag. Göran Uusitalo tror på framtiden, men säger att produktiviteten fortfarande är för låg. Det är problemet och inte att avståndet till kunderna är för långt, vilket de flesta tror.

– Vi ligger centralt, kan man säga, då vi har Sverige, Finland och Norge utanför dörren. Annars är ju transportkostnaderna bara en liten del, och eftersom vi har låga kostnader i övrigt kan vi hålla konkurrenskraftiga priser. Kunderna kommer bara vi får upp produktiviteten. Det kan jag lova.

I Karesuando hoppas man att han har rätt. Men den första optimistiska yran har övergått i tvivel.

– Förväntningarna var enorma när Arctic Print startade, men det har gått i vågor och så gick de i konkurs. Nu vet man inte riktigt hur det går, säger Håkan Siggemo, kommunal landsbygdsutvecklare i Karesuando som också har sitt kontor i det gamla tullhuset med utsikt över älven.

– Det är klart att vi hoppades när Arctic Print talade om mellan 20 och 40 anställda på några års sikt. Tio jobb här är nästan som hela LKAB för Kiruna, eller tiotusentals i Stockholm, fortsätter han.

De senaste årtiondena har 80 statliga jobb försvunnit från Karesuando. Förutom renslakteriet, med ett 20-tal anställda, finns nästan bara småföretag och familjeföretag kvar.

Att en tillverkningsindustri med anställda startat i Karesuando är något helt unikt. Håkan Siggemo säger att det betyder mycket, men att det viktigaste för att hålla bygden vid liv är att få fler småföretag.

– Med bredband och modern teknik kan man driva det mesta här, men det första jag tänker på är att vi borde satsa mer på turismen. De är betydligt bättre på det på den finska sidan än vad vi är, och ändå har vi ju samma förutsättningar.

Den orörda fjällnaturen ligger runt knuten för vandrare och skoteråkare. Älvarna är fulla av fisk och renarna som betar längs vägkanterna är exotiska inslag för söderbor. Det borde gå att utnyttja mer, men Håkan Siggemo säger att det saknas Gnosjöanda i bygden.

– Jag tror att felet är Amsjobben som fanns tidigare. Folket här har vant sig vid att någon ska fixa jobb åt dem. De sitter och väntar i stället för att satsa själva.

Om jobben inte kommer dör Karesuando ut. När de unga lämnat grundskolan i byn måste de flytta till Kiruna för att gå gymnasiet. Det är ytterst få som återvänder.

– Jag har en son som fick jobb på LKAB direkt efter studenten. Han tjänar mer än jag. Varför skulle han återvända då? Och även om några vill återvända är det svårt när de inte kan försörja sig här, säger Håkan Siggemo.

Men många driver redan egna företag, inom både turism och servicesektor. Mellan trävillorna som kantar landsvägen genom Karesuando ligger, förutom en storslagen träkyrka och en oansenlig stuga som tillhört väckelsepredikanten Laestadius, också tre affärer, två campingplatser, hotell och bensinmack. Och de som inte driver eget är ofta mångsysslare med flera olika jobb.

Sten-Ove Alatalo är en av dem som prövat det mesta. Han är utbildad civilingenjör, men har till exempel jobbat som ekonom, drivit sågverk, och lett datakurser innan han fick jobbet på Arctic Print.

Han gör vad han kan för att slippa byta jobb igen. Just nu arbetar han och de andra tolv timmar om dagen, då beställningarna på sommarpresenter till anställda och kunder rullar in till tryckeriet, men lönsamheten måste ändå förbättras

Någon mer konkurs blir det inte har ägarna deklarerat. Om tryckeriet inte blir lönsamt inom en snar framtid avvecklas verksamheten.

– Just nu står det och väger. Det är vinna eller försvinna. Det är kämpigt men gör vad vi kan, vi kan ju inte ge upp. Det ska bara gå, säger Sten-Ove Alatalo.

ARCTIC PRINT

Foto: Krister Larsson

Gamla broderier märks över med nya logotyper när företag byter namn och vill spara på arbetskläderna.

KARESUANDO

• Karesuando ligger elva mil söder om Sveriges nordligaste punkt, treriksröset. 300 personer bor i kyrkbyn, med grannbyarna blir invånarna knappt 1 000.
• Arbetslösheten brukar vara hög, men nu när gruvorna i Kiruna och Malmberget går bra är det många som veckopendlar de 18 milen dit. Dessutom har rennäringen växt de senaste åren.
• 124 personer är inskrivna på arbetsförmedlingen.  Av dem är 21 öppet arbetslösa, de andra har nystartsjobb, anställningar med lönebidrag eller deltar i arbetsmarknadsutbildningar.