Avtalsrörelsens upplösning håller på att utvecklas till en rysare. I potten ligger stabiliteten i lönebildningen. Någon normering av löneökningstakten – som är fundamentet i en stabil lönebildning – finns ännu inte. Men allt kan ändras i dag när tjänstemän och arbetare i tre industribranscher får ett slutbud.
 

 

En norm eller ett märke för lönerörelsen förutsätter en uppgörelse inom den konkurrensutsatta industrin som minst omfattar IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer. Att tjänstemän och akademiker inom delar av industrin har träffat avtal utan sin forna vapendragare IF Metall räcker inte för att skapa en norm.

Sprickan i det fackliga samarbetet i industrin har därför ökat risken för ett ”hela havet stormar”. Sprickan kan vara tillfällig, men den kan också vara en bestående förändring. Då saknas i fortsättningen ett drivankare för lönebildningen.

Motsättningarna förefaller ha ökat under förhandlingarna och fyra konflikter har varslats den senaste veckan. Det är Handels påskstrejk samt övertidsblockader inom livsmedelsbranschen, skogs- och pappersindustrin.

Jokern i avtalsspelet är, när detta skrivs, IF Metall – det enda industrifackförbund som inte varslat utan fortsätter förhandla. Och i dag får förbundet ett slutbud att fundera över på flera branschområden.

Samordningen mellan LO-förbunden innebär att alla fackförbund driver samma krav när det gäller löneökningar och hur inhyrning av arbetskraft ska gå till när det finns uppsagda med förtur till återanställning.

Just bemanningsfrågan har låst samtliga förhandlingar på de nu konfliktdrabbade branschområdena, men uppenbarligen inte på IF Metalls stora avtalsområden. Den intressanta frågan är därför vad deras arbetsgivare kan erbjuda som de andra arbetsgivarna inte kan eller får föreslå sina motparter.

I förlängningen skymtar just nu tre alternativa utvecklingar för framtidens lönebildning. Vilket av alternativen som blir verklighet avgörs sannolikt redan i dag när slutbuden analyserats.

1. IF Metall förhandlar fram en lösning på bemanningsproblematiken och gör upp på lönenivåer som övriga LO-förbund bejakar och ställer sig bakom. Då är problemen lösta och resten av avtalsrörelsen blir en mindre dramatisk historia.

2. IF Metall gör upp med en eller flera motparter, men övriga LO-förbund gör tummen ner för uppgörelsen. Samordningen bland LO-förbunden spricker då och i fortsättningen väntar kanske strider på än fler områden.

3. IF Metall gör inte upp utan låter de industrifackförbund som varslat om konflikt pröva om de kan hitta uppgörelser som kan fungera som riktmärke eller norm.

Vilket alternativ som är mest sannolik är i skrivande stund omöjligt att sia om. Men för varje dag som går ökar naturligtvis trycket på de branscher som har ett konflikthot hängande över sig.

Arbetsgivarna, som så här långt hållit enad front mot kraven på regler kring inhyrning av arbetskraft, utsätts därför för hårdare påfrestning ju närmare påsken och konflikterna kommer.

Om industrins arbetsgivare vill behålla rollen som normerare krävs alltså en uppgörelse med IF Metall å det snaraste. Och den måste ta hänsyn till förhållanden också utanför det egna fögderiet. Om inte sätter industrin sin roll som lönebildningens riktkarl på spel.