Foto: JAN COLLSIÖÖ / SCANPIX
 

DEBATTREFERAT. Innan debatten om tidskriften Arena ska börja har jag tid över och läser en gammal intervju med filosofen Alain Badiou, publicerad i den israeliska dagstidningen Ha’aretz.

Han citerar apropå Palestinafrågan i dagens Frankrike ordförande Maos tumregel att "överallt, utom i öknen, finns det en vänster, en mitt och en höger".

Jag tar med mig den tanken medan jag sitter och lyssnar på diskussionen mellan Daniel Suhonen och Per Wirtén, med författaren och debattören Lena Andersson som moderator.

Teologisk parentes
Andersson tar tillfället i akt att vara aggressivt religionsfientlig, vilket är lite synd, eftersom det drar ner rullgardinen för den teologiska dimensionen på frågan om vänsterns strategier.

Hur ska människan hantera sin befrielse, sen hon vunnit egen myndighet? Det är en teologisk fråga, oavsett om Gud är ute ur räkningen. Eller rättare sagt i synnerhet om Gud är ute ur räkningen.

Men tillbaka till själva debatten:

Underliggande groll
Den var långa stunder ganska civiliserad, även om det finns tydliga underliggande groll.

Naturligtvis f d redaktören Wirténs harm över vad han uppfattar som orättvis och otacksam kritik mot Arenas nyhetsvärdering och politiska hållning. "Jag känner mig som en alien", var ett återkommande utrop, ungefär översättbart med "jag tycker att Arena får klä skott för en allmän politisk besvikelse, som vi faktiskt i mångt och mycket delar även om vi har ett bredare perspektiv."

Marginalisering
Men av stämningen i lokalen kunde man utläsa att det värsta stridsäpplet är den socialistiska vänsterns upplevelse av att bli konsekvent marginaliserad och uträknad som "tokvänster" och "sekterister" i Arenas spalter.

Denna strategi analyserades av Kajsa Ekis Ekman i en artikel i Dagens Nyheter i somras: hon var på plats och gav luft åt sin djupa besvikelse över hur illa Arena tar vara på sin roll som vänsterns flaggskepp.

Gammalmodighet
En besläktad beskyllning som ofta kom upp under kvällen är den om nostalgi. Att den socialistiska vänstern lever i det förflutna och romantiserar en klasstruktur som inte finns längre. Att dom är ohippa helt enkelt, för att ge luft åt den allra grövsta underliggande anklagelsen.

Och visst har Suhonen och många av hans radikala kamrater grävt ner sig i en skyttegrav som kan bli en återvändsgränd. Återställandet av en fungerande reformism framstår som ett mirakelmedel (vilket det sannerligen vore) och hägrar som den "enighetsfana" som besjungs i de gamla visorna.

Därmed avfärdas alla former av maktanalys utöver klassperspektivet som självklarheter, med soptunnan "postmodernism" som yttersta förolämpning.

Som om allting egentligen vore väldigt enkelt.

Men enkelt är allting bara i öknen.

Ingen kommer undan
Ingen i våra dagar undkommer identitetsarbetet. Det utgör själva formen för vår inordning i samhället. Att bli till i kontrast mot andra, och i tävling med sina likar.

Identitetsarbetet, som kan leda både till exploatering och till befrielse.

Både som underordnade och som befriade är vi subjekt, definierade av omständigheterna.

Vänstern behövs
Därför behöver identitetspolitiken klassperspektivet, och klassperspektivet identitetspolitiken.

Men framför allt behövs en vänster. Som förvaltare av den gemensamma strävan efter minskad exploatering och jämlikare möjligheter.

Arena behöver en vänster. För de lever i mitten.

Vänstern behöver en vänster. Och en tidning (eller nåt).

Alltmedan högern är fruktansvärt stark.

 

Debatt: Vart tar vänstern vägen?

Lokal: Söderbokhandeln, Stockholm.

Datum: 26 januari 2010.