Den borgerliga regeringen  har sedan den tillträde sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder genom att införa ett förvärvsavdrag, av regeringens pr-avdelning döpt till jobbskatteavdrag. För löntagarna har det betytt att de fått mer pengar att röra sig med.
 

 

Baksidan av myntet är också uppenbar. Så stora skattesänkningar kräver omfattande prutningar i välfärden; vi får mindre pengar över till skola, vård, omsorg, studiemedel, pensioner, a-kassa och sjukpeng.

Om den borgerliga regeringen försvarat jobbskatteavdraget med att det handlar om en politisk prioritering – ”vi föredrar att sänka skatterna för löntagarna framför att satsa på den gemensamma välfärden” – hade den argumenterat hederligt.

Men ett så ärligt besked vill den inte ge. I stället försöker den blanda bort korten genom att påskina att avdraget skapar nya arbetstillfällen. Men det är en bluff. Avdraget har hittills inte gett några nya jobb.

Vimsiga uppgifter
Det hindrar dock inte de borgerliga statsråden från att prisa jobbskatteavdragets undergörande effekter. För ett år sedan påstod Göran Hägglund att jobbskatteavdraget skapat 180.000 nya jobb, Maud Olofsson trodde i årets partiledardebatt 88.000 nya jobb medan finansminister Anders Borg nöjer sig med mer blygsamma 70.000 nya jobb. Alla dessa vimsiga uppgifter visar att regeringen inte vet vad den talar om, eller rättare sagt att den ljuger oss rakt i ansiktet för att ge sken av att den har en jobbpolitik.

Även om vi utgår från den ekonomiska teori som jobbskatteavdragets förespråkare åberopar – en teori som är högst tvivelaktig och inte har minsta stöd i svenska erfarenheter – kan ingen med intellektuell heder i behåll påstå att det skapat nya jobb.

Jobbskatteavdragets syfte är att öka arbetsutbudet genom att göra det mer ekonomiskt attraktivt att arbeta. Föreställningen är att arbetslösa, sjuka, hemmafruar, invandrare och studerande ska börja söka jobb om de får mer pengar över efter skatt än de annars skulle ha fått. Genom jobbskatteavdraget förväntas de även bli villiga ta de låglönejobb som förväntas uppstå.

Någon nettoeffekt på arbetsutbudet bland högre avlönade med jobb antas däremot inte avdraget ge. En del högavlönade som får en skattesänkning kan ju utan ekonomisk förlust minska sin arbetstid för att ägna mer tid åt båten eller golfbanan.

Okänt avdrag
Några villkor måste dock vara uppfyllda för att de som saknar jobb ska öka sitt arbetsutbud. Ett första oundgängligt villkor för att folk alls ska ändra sitt sökbeteende är de känner till jobbskatteavdragets existens. En enkät från Riksrevisionsverket visar dock att 80 procent av ungdomar i åldern 20–24 år och 60 procent av invandrarna över huvud taget inte kände till att avdraget fanns!

Ett andra villkor för att jobbskatteavdraget ska öka arbetsutbudet är ett högst speciellt konjunkturläge. Vi ska befinna oss i en högkonjunktur och Riksbanken ska trots detta våga stimulera efterfrågan på arbetskraft genom att sänka räntan.

Det har hittills aldrig hänt. Men jobbskatteanhängarna är optimister. De tror att Riksbanken vågar sänka räntan även i en högkonjunktur om den är säker på att de personer som söker jobb kan fungera som ”lönenedpressare” genom att arbeta under avtalens minimilöner. För en normalt tänkande person framstår antagandet som orealistiskt, ja rentav korkat.

I dagens läge med massarbetslöshet är dock jobbskatteavdraget verkningslöst, det är lätt att inse. Om det alls påverkar utbudet av arbetskraft blir ju enda effekten att arbetslöshetskön blir ännu längre. 

Det erkänner även Konjunkturinstitutet. När jobbskatteavdraget infördes år 2007 räknade KI med att det kunde få en strukturell effekt först år 2009 och 2010 men bara om hjulen då rullade för fullt, vilket de sannerligen inte gör i dag. I sin kommentar till fjärde steget i jobbskatteavdraget skriver KI att det på längre sikt rent teoretiskt kan öka sysselsättningen med ynka 0,2 procent.

Undermålig teori
Jobbskatteavdraget har hittills inte skapat jobb och kommer förmodligen aldrig att göra det, annat än högst marginellt. Det bygger på en undermålig ekonomisk teori som inte stämmer med våra erfarenheter (förra gången vi kraftigt sänkte inkomstskatterna minskade arbetsutbudet påtagligt).

Varje år kostar avdraget 70 miljarder, under en tioårsperiod 700 miljarder. Låt oss göra tankeexperimentet att vi avsatt 20 miljarder av dem som ett engångsbelopp för gedigen arbetsmarknadsutbildning.

Beloppet skulle ha räckt till att under ett år yrkesutbilda 50.000 arbetslösa för de kvalificerade jobb vi vet att vi behöver när konjunkturen vänder.  Men det har inte regeringen minsta tanke på att göra. I stället sitter den med armarna i kors med massarbetslösheten växer.