Foto: TOBIAS RÖSTLUND/ PRESSENS BILD Foto: LEIF R JANSSON/ SCANPIX Foto: FREDRIK PERSSON/ SCANPIX
     

ESSÄ. Sara Lidman finns i vårt minne inte minst som en politisk röst, där solidariteten med de utsatta är den röda tråden.

Men över hennes texter, även i de politiska pamfletterna, vilar alltid en orubblig tro på ordens och naturens betydelse.

Lidmans essäistik går inte att begripa om man inte ser förhållandet mellan ord och natur, mellan litteratur och landsbygd.

I ”Före ordet”, en essä i samlingen och trädet svarade (1988), berättar Lidman om hur hon lämnade sin barndoms kärlek, en gran, till förmån för orden och bokstäverna. Ett svårt men nödvändigt val.

Men sedermera återkommer Lidman till naturen, hämtar så att säga upp den igen via språket – och de blir oskiljaktiga storheter i hennes (est)etiska förhållningssätt:

”Skövlingen av vårt språk och våra skogar måste upphöra!” (Varje löv är ett öga, 1986)

Traditionen
Kerstin Ekman delar kärleken till skogen med Lidman (Herrarna i skogen, 2007), men det finns något annat som är intimt sammanlänkat med litteraturen i hennes texter: den litterära traditionen, eller i vidare mening, det förflutna.

”…den litteratur som inte har det förflutna med sig i bottenväven är en platt litteratur”, förkunnade hon under ett seminarium på bokmässan 2004.

Och i Rätten att häda (1994), den lysande essä Ekman skrev efter fatwan mot Salman Rushdie, kommer det igen:

”När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang.”

Estetiken förenar
Nej, de passar inte riktigt ihop, den svenska samtidslitteraturens grand old ladies.

Fastän de utifrån sett borde göra det: järnvägen, kvinnohistorien, landsbygden, det politiska patoset.

Och så estetiken. Av alla beröringspunkter dem emellan, oavsett friktionen, måste estetiken vara en av de mest betydelsefulla. Det är inte minst i deras sällan uppmärksammade essäistiska texter som detta kommer till uttryck.

Hjärtats uppfostran
Den estetiska debatten domineras av kulturskribenter och akademiker och att författare själva oupphörligen gräver i de här frågorna bryr vi oss märkligt lite om. Så, för att öppna blicken mot Ekmans och Lidmans estetisk-filosofiska världar, kan Jeanette Winterson agera ledljus.

Några decennier yngre, sprungen ur en annan tradition, blir hon det raster som gör det möjligt att lokalisera något av en kärna i Ekmans och Lidmans texter.

Winterson skriver i flertalet kolumner på den egna hemsidan att konst och litteratur i första hand handlar om känsla. ”Konsten strävar mot en hjärtats uppfostran – för känslojagets räkning.” (”The Shafts of Sunlight”)

Alltid en fråga om etik
Denna betoning av känslans betydelse i estetiken är inte lika tydlig hos Ekman och Lidman som den är hos Winterson – vid första anblicken.

Kanske beror det på att de tvingats förhålla sig till en ordning där känslan inte stått särskilt högt i kurs och där man, för att bli tagen på allvar, tvingat den i skymundan.

Men det är ju i kärleken till granen–naturen som Lidman börjar och det är dit hon återvänder, och det är i närheten till texterna och historien som Ekman hittar en plats att ta avstamp från och landa på igen.

Det är i en känslans dialektik konsten och litteraturen verkar – på djupet.

 

Därför är estetiken alltid också en fråga om etik.

 

Så fungerar dessa tre kvinnors röster som välkomna kontraster till den debatt som grundar sig i missförståndet att estetik enbart skulle vara en fråga om hur man skriver, och inte om vad.

 

Konst är bildning för hjärtat.

 

Läs också: Jeanette Wintersons hemsida

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn