KOMMENTAR. I ett samtal om brott och straff i magasinet Bon får ett gäng kriminella, halvkriminella eller bara allmänt kända personer frågan om det är ”värre att bli straffad av media än av det juridiska systemet”. De svarade då, för första och enda gången, med en mun: ”Ja!”

Pamfletten ”Vem vill bli politiker?” är Lynn Ljungbergs perspektiv på den bevakning i Sydsvenska Dagbladet som ledde till att hon förra året valde att lämna alla politiska uppdrag som socialdemokratiskt kultur- och fritidskommunalråd i Malmö:

”Dan Ivarssons och Olof Westerbergs hetsjakt, partiets lamslagenhet och pappas sista timmar. Uthängd på löpsedlar vecka efter vecka, månad efter månad.”

Själv hävdar hon att hon bara försökte göra sitt jobb som folkvald och fick ”bära skulden för något som utan tvekan var ett kollektivt ansvar. Vi fick ärva det eftersatta underhållet från tidigare nämnder.”

Tid, pengar och prestige

Grävande reportrar har en upphöjd position inom journalistkåren. Boken beskriver metoderna bakom arbetet för vilket journalisterna nominerades till priset för bästa grävande journalistik, Guldspaden.

Bakom all verklighetsrapportering kan det finnas ett mer eller mindre uttalat syfte. Här, menar Ljungberg och även andra, var det att avsätta en politiker. Efter prisnomineringen slutade skriverierna.

Journalistik ska komma nära verkligheten, heter det. Det kräver att man tar sig an fakta och inte förvrider dem för att passa ett syfte. Samtidigt investeras det tid, pengar och prestige i en journalistisk satsning. Så det gäller att linjen håller, eller ser ut att hålla, hela vägen.

Även det ovidkommande kan framstå som väsentligt om det blir belyst från fel håll. Inte minst beror det på hur en fråga ställs, till vem och hur svaret sedan förmedlas.

Folkets röst

Detta är journalisternas arena. När Ljungberg ville diskutera en felaktighet med Westerberg röt han: ”Här är det jag som ställer frågorna!”

När hon ville förklara sig för Ivarsson fick hon höra att hon gjort ”en klassiker. Skyllde allt på alla andra.” När hon skrev ett svar på ett påstående från en annan journalist refuserades det ”av utrymmesskäl”.

Samtidigt uppmanade Sydsvenskan sina läsare att kommentera artiklarna på nätet. Att det sedan gallras även i ett sådant forum ger Ljungberg exempel på. Så mobiliseras mobben: ”Folkets röst”.

Guldkorn

Ljungbergs text rör sig modernt mellan tidningsklipp, intervjuer, mejlväxling, protokoll och andra formella skrivningar.

Tyvärr blir det lite rörigt, men det finns guldkorn. Som ett kåseri av Ivarsson: ”Här sitter jag som stjärnreporter på Sydsvenskan, en av samhällets stöttepelare.”

Skämtet rimmar med sättet som han och Westerberg uttrycker stordåd till Guldspaden: ”Sydsvenskan har totalt publicerat över hundra artiklar. 26 gånger under 2007 har avslöjanden om fritidsnämnden varit Sydsvenskans vänsterkryss.”

Vem granskar vem

Om människorna på vägen mot journalistisk ära och berömmelse blir oväsentliga, hur fungerar då granskningen av journalisterna?

”Helt plötsligt blir man skyddslös i offentlighetens ljus”, skriver Ljungberg. I hennes text träder det formella fram i ny belysning.

Pressombudsmannens negativa svar på hennes anmälan av journalisterna är särskilt kallt.

Pamflett: Vem vill bli politiker?
Författare: Lynn Ljungberg
Förlag: Blacknose.

Per Zetterfalk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn