Videokrati
KRÖNIKA. Alla eventuella idéer om att Berlusconi-teve mest är korkad underhållning avfärdas effektivt i Erik Gandinis ryktbara dokumentär Videocracy.
Tevemogulen och premiärministern Berlusconi, som kontrollerar 90 procent av tevemarknaden, bedriver politik på ett sätt som för tankarna till romarrikets rännarbanor: skådespel åt folket, viktiga beslut hanteras någon annanstans. I stället för gladiatorer: showgirls, så kallade velines, som milt leende dansar i rutan.
Mediekritik i Italien finns, framförallt i dagspressen, men majoriteten tevetittare läser inte dagstidningar.
Fellinistämningar
Det är det som är innebörden av vad Erik Gandini kallar för videokrati; ett samhälle där makten huvudsakligen utövas genom bildmediet. I Videocracy beskrivs känslan, spelet, slutenheten, överenskommelsen om vad som är verkligt och viktigt.
Tydligast blir det när Gandini visar de som vill in i televisionens värld. På en audition strippar en kvinnlig hoppfull teveaspirant i femtioårsåldern av sig allting utom armbandet. Hon ursäktar sig osäkert med att det här var visst inte hennes bästa presentation. Den kvinnliga talangscouten ser på sitt håll både trött och lite försmädlig ut. Men båda accepterar helt att det är här man ska vara, om man ska vara någon.
En av de riktiga makthavarna, en teveproducent intervjuas också. Hans blick är stel, som hos en Fellinifigur, och han säger att Berlusconi visserligen inte kan jämföras med Mussolini, men att han duger.
Så här kan det bli
Det bråkas redan om Videocracy i Italien. Men problemet är inte italienskt. Så här kusligt kan det bli när ägarintressena ensamma får diktera medias spelregler.
Anne Hedén
