Bild:

Eva Bolin, ordförande för Livsklubben på Laggen, och ”minst lika envis som chefen”. Men det kan vara tufft att ena en fackklubb på ett så pass utpräglat familjeföretag, säger hon.
 

Mat är lätt. Blanda sex mjölk och tre mjöl, vispa med salt och två knäckta ägg. Stek. Servera med sylt, mjölk och morötter och barnen sitter snällt i kökssoffan. Pannkakor. Enklare kan det inte bli. Eller…

 

Varje torsdag stod pappa vid spisen: perfekt snits och två pannor samtidigt.

Pappa, bonden. I bland följde jag med när han åkte runt till butikerna i Hedemora och levererade ägg. Vi tog vanliga gamla bilen. Hade jag tur stack handlaren till mig en godisbit.

Eller: Farmor sköter pannkakslaggen vid vedspisen och lilltjejen Gun-Britt står på pallen tätt intill och tittar på. Enklast möjliga: Ingredienserna var bara att hämta från åkern och från djuren i ladugården.

Närproducerat och hemlagat, självklart bäst för alla. Kravmärkning var inte uppfunnen, varför skulle den?

Något visst
Det är något visst med pannkakor. Så basalt. Jo, det tycker vd:n Gun-Britt Malmkvist än, drygt 50 år senare.

– Jag tar väl en jag med, säger hon och lägger för sig från fatet på bordet i personalköket på Laggen i Ludvika.

Att det skulle bli hennes sysselsättning kunde hon aldrig tro. Idén övertog hon från en god vän som lade ner planerna på att starta en pannkakeria.

Tillsammans med en annan vän räknade hon ut att pannkaksbehovet bara hos Dalakommunerna kunde sysselsätta tre personer. 1995 fick de tummen upp från banken. Liksom glesbygdsstöd.

Kontrollera linjen
Nu har Gun-Britt Malmkvist själv barnbarn som lär sig grädda pannkakor. De får se på när 40 maskiner sprutar smet, småfräser kontrollerat och vänder sina svarta pannor i takt.

Hantverket handlar om att kontrollera linjen, ordna pannkakorna i travar och kvävgasförpacka; om sommarjobb. En syn som farmor aldrig hann uppleva.

– Hon hade nog varit mäkta rådlös: att man kan steka pannkakor med maskiner, säger Gun-Britt Malmkvist.

100.000 pannkakor om dagen, lätt som en plätt.

Bismak
Eller, ännu enklare: En lastbil kommer lastad med billiga pannkakor innehållande konserveringsmedel, från Tyskland, Litauen och Holland. Till kommunala kök i Dalarna. Till den globala glesbygden.

Enkelt, med bismak. För det känns lite sjukt, tycker många, som värnar om lokala arbetsplatser, minskade utsläpp och bra mat.

Kostsamordnaren på Ludvika kommun, Gun-Britt Hedsten, till exempel:

– När det är så nära till Laggen. Det känns inte bra.

Kravspecifikationer
Kravet på upphandling inom hela EU är problematiskt, anser hon. Ordet närproducerat är bannlyst. Lösningen är ändå kravspecifikationer.

Och hon är nöjd med kommunens senaste kostupphandling: Dala Måltidsservice (till 45 procent ägt av kommunen och landstinget) ser hon genom fönstret och kan lätt kila över till med synpunkter. Och kraven på säsongsanpassad mat utan smakförstärkare och transfetter, liksom 25 procent kravmärkt, gick igenom.

Om pannkakorna kommer från Laggen är hon inte säker på, men det har varit så tidigare.

Transnationellt
Livsmedelshandeln i världen styrs av få stora företag. Nyckelordet är inte längre multinationella företag, utan transnationella, som har en svag koppling till specifika länder, förklarar författarna Brulin och Klingzell-Brulin i boken Dagens Rätt. Många riktigt stora företag kan agera rätt så anonymt. Som Unilever (världens femte största livsmedelsföretag), vem vet om det agerar oetiskt och hur man i så fall utövar sin konsumentmakt?

Det handlar också om riskkapitalbolag, som med dyra uppköp blir mer fokuserade på att betala räntor än att investera i maskiner. Fabrikerna blir byggklossar som läggs ned eller säljs. Som när Wallenbergs bolag EQT köpte Findus år 2000: Då flyttade den holländska ledningen pannkakstillverkningen från Bjuv till Newcastle i England. (Och för ett år sedan flyttades den igen till Olbernhau i sydöstra Tyskland, varifrån många Dalakök köper pannkakor).

Ungefär hälften av Laggens pannkakor säljs till storkök. Det sker via de stora grossisterna Servera och Menigo.

– Små grossister har inte en chans, säger Gun-Britt Malmkvist.

Stora organisationer
På stormarknaderna är det svårt att komma in. De centrala inköparna har stora organisationer.

– Det är nya personer varje gång man ringer, säger hon.

Det senaste året har det märkts extra tydligt att Laggen verkar på en global marknad, tycker Gun-Britt. Vissa produkter, som enkla pannkakor, säljs för samma pris som 1995. Det tredje avtalsårets höga höjningar i Livs avtal stämmer inte med marknaden, säger hon.

– Men det kan kanske rättas till nu.

Förlust
Förra året gick Laggen fabriken back. I år har Väsman Invest, ett investeringsbolag ägt av kommunen och ABB, köpt 51 procent i företaget.

– Vi behöver någon med större ekonomiska resurser för att komma vidare.

Rationaliseringar i smethantering, plockning och städning är nödvändigt. Liksom en satsning på nischade produkter, som kravmärkt och glutenfritt.

Med sig från bondeköket har hon synen på mat. Mottot är: Ingen skit i maten! Receptet är hemligt, det vill säga de exakta proportionerna. Ingredienserna är samma som i ryggmärgsreceptet hos var och varannan, inga konserveringsmedel. Målet – som inte alltid nås – är resvägar på maximalt 25 mil för både inköp och försäljning.

– Vad är det här? hörs någon undra inifrån kontoret. En kvinna stavar till ett ämne som börjar på natrium.

– Det är skit. Det ska vi inte ha i maten, svarar Gun-Britt Malmkvist.

– Men det står på fakturan. Vi har använt det.

Gun-Britt blir upprörd. Det ska ingen ha fått beställa.

Släktband
Kvinnan kommer ut i matsalen, det är Gun-Britts dotter, Annsofie Malmkvist, produktionsansvarig, och de lämnar frågan så länge.

På 1990-talet jobbade hon extra i fabriken, stod och knäckte ägg. Men det dröjde innan hon sökte fast anställning.

– Relationerna till mor, bror, sambo, faster och kusiner är viktigare. De fick inte förstöras av att jobba ihop, säger hon.

Klassfråga
Miljötänkandet har hon fått med sig. Hon väljer kravmärkt och rättvisemärkt, även om det kostar någon krona extra eller kanske mer än så.

– Om inte annat så för barnens skull.

– Är smeten slut, Fia? undrar Gun-Britt, när vi går in mot produktionen.

Nej då, den räcker. Vid slutet av bandet står Eva Bolin, ordförande för Livsklubben, och irriteras över att kommunen sågat ner björken utanför fönstret, genom den brukade hon följa årstidsväxlingarna.

Visst gillar hon företagets kravprofil och miljötänkande. Men tillägger att valet att lägga mer pengar på maten inte är allas.

– Självklart är det en klassfråga, säger hon.

Envisa förhandlare
Momentet att trava pannkakor är stressigt, men rationaliseringar skulle betyda uppsägningar. Däremot finns det tyngre lyft som borde bort. Det fackliga arbetet går bättre och bättre:

– Vi är lika envisa båda två, chefen och jag, säger hon.

Men tillägger att det är svårt att ena klubben i ett så utpräglat familjeföretag.

Är det inte det ena så är det det andra. Vad är viktigast för konsumenten? Bra villkor för anställda, ekologiskt, korta transporter, nyttigt, gott. Priset?

Politik
I handeln finns en mängd olika märkningar för livsmedel, som Krav, Bra miljöval, nyckelhålet, Rainforest alliance. Men det borde bli fler och mer specifika, tycker forskarna Magnus Boström och Mikael Klintman i boken Dagens rätt.

Det borde handla om kommunikation i stället för information. För vad som är den viktigaste frågan är politik. Också när det gäller matval.

Pannkaksfarmor vid vedspisen ett kärt minne för Gun-Britt Malmkvist. Men ett avslutat kapitel i nya globalbygden: Nu använder hon miljöargument för att sälja husmanskost i portionsförpackningar; tänk vad som annars slängs i enmanshushåll.

– Tiderna förändras, ujo, så är det, säger hon.