För 15 år sedan stod striden som hetast om riksavtalens vara eller icke vara, främst inom verkstadsindustrin – i dag Teknikföretagen. Då överlevde de rikstäckande kollektivavtalen attacken.

Nu är det dags igen.

Inför avtalsrörelsen 2010 vädrar arbetsgivarsidan morgonluft och kräver mer av lokal lönebildning än kanske någonsin tidigare. I krisens skugga är förhoppningen att långt mer av avtalens innehåll ska släppas för fri disposition till de lokala parterna. Men motståndet är fortsatt obrutet på den fackliga sidan. Någon tanke på att överge riksavtalen finns inte. Att därför förutskicka en tuff avtalsvinter är inte djärvt.

Det var under ett seminarium arrangerat av arbetsgivarorganisationerna Almega och Teknikföretagen som de kommande arbetsgivarkraven och önskemålen inom lönebildningen luftades.

Förändring
I en rapport ”Nya villkor för lönebildningen” argumenterade de tidigare chefsekonomerna på SAF, Ulf Jacobsson och Jan Herin för förändringar av rådande ordning. Kontexten för svensk lönebildning är, enligt författarna, kraftigt förändrad medan formerna för avtalsrörelserna fortsatt baserar sig på gårdagens tankemodeller och verklighet.

Stärkt av rapporten argumenterade arbetsgivarna därför i likhet med Barack Obama för change, det är dags för förändring.

Och i dag som så många gånger tidigare var den främsta tillskyndaren för förändring, mot lokal, individuell och differentierad lönebildning, Almegas vd, Jonas Milton. Men han fick också stöd av Teknikföretagens vd, Anders Narvinger.

Lokal dröm
Mot arbetsgivarnas lokala dröm om renodlad lokal lönebildning stod Unionens ordförande, Cecilia Fahlberg och Seko:s ordförande Janne Rudén. Båda överens om vikten av rikstäckande branschavtal och kallsinniga till den renodlade lokala lönebildningen.

Den fackliga duon var också överens om behovet av en normering av löneökningstakten. Nu liksom tidigare förordar facken att parterna inom internationellt konkurrensutsatt verksamhet definierar och kommer överens om vilken löneökningstakt som är den optimala under rådande konjunktur.

Ett visst arbetsgivarstöd för tanken på ett sådant märke fanns hos Teknikföretagens vd, Anders Narvinger.

– Det går inte att bortse från märket. Det blir ett sådant vare sig man vill eller inte. Och sett i det ljuset är det viktigt vem eller vilka internationellt konkurrensutsatta verksamheter som formar normen, menade han.

Förutsägbart
Som bärare av Industriavtalet hade en annan uppfattning från hans sida varit närmast sensationell. Industriavtalet är ju i någon mening svaret på den strid som parterna utkämpade för 15 år sedan om riksavtalens vara eller icke vara.

Jonas Milton önskedrömde och ville inte ha något märke alls utan låta de lokala företagen förhandla direkt med sina anställda om vilka löneökningar som är lämpliga under rådande konjunktur.

– Färdriktningen är given, menade han. Det blir mer och mer av lokal lönebildning och mer och mer av individuell lönesättning. Något annat finns inte i korten.

Avgörande arbetsfred
En reflektion kring de två något divergerande arbetsgivaruppfattningarna är olikheterna i synen på hur arbetsfreden ska säkras. I ett system med renodlad lokal lönebildning måste rimligen också konflikträtten följa varje förhandlingstillfälle. Att sälja arbetsfreden i en central förhandling som inte ger något i utbyte är ingen särskilt sannolik utveckling.

Just vikten av arbetsfreden betonades därför av Teknikföretagens vd, Anders Narvinger, som helt avgörande för företagen. Och priset för den freden måste betalas med riksavtal som har ett materiellt innehåll.

Det mest spännande är därför inte om det blir centrala riksavtal 2010 – utan vad de innehåller i form av löneökningar, klausuler som öppnar för lokal anpassning och vilka maktfrågor som ställt på sin spets under avtalsrörelsen. Det är ju inte enbart arbetsgivarsidan som har önskningar och förhoppningar inför 2010 års förhandlingar.