Det finns de som alltid lyckas göra rätt saker i helt rätt tid. Ni vet, som de gamla grekerna som först förespråkade att jorden var platt och som sedan sa att den var rund som en boll några år senare. Eller de där som var för bonusar 2008 men som var emot dem 2009.

 

 

Sen finns det ju vi andra som liksom inte riktigt hänger med. Jag kan erkänna att själv har jag inte haft flytet. Jag hamnar på nåt sätt alltid efter.

Skulle bli en vinnare
Men det var en gång meningen att jag skulle göra ett klipp. Jo, jag skulle bli en Vinnare. Det var 1987 och mitt ganska måttliga arv efter morfar förvandlades av mina föräldrar till en sliten, men i mäklartermer: ”charmig”, tvåa på Brynäs. Detta beroende på att föräldrarna hade fått för sig att jag inte förstod pengars värde.

Det här var året innan jag skulle fylla 18, då jag äntligen skulle kunna spendera mitt arv på onyttigheter, och mina föräldrar försökte vara taktiska och se till att jag i stället blev en av de där som gjorde Rätt val i Rätt tid. Lägenheten fyllde sitt syfte och jag hade både blöta efterfester och torkade småbarns-kräk där.

Men fick fylla i ”looser-rutan”
Men så tio år senare så skulle jag sälja lägenheten. Ta hem mina pengar, göra mitt klipp. Lite förvånad blev jag allt då jag förstod att lägenheten efter tio år var värd betydligt mindre än det arv som en gång investerades i den.

Visserligen fick jag året efter fylla i ”looser-rutan” (ruta 85 i inkomstdeklarationen; Förlust enligt blankett K5). Vuxenpoäng, visst. Men det kändes ändå inte som att jag verkligen var en av Vinnarna, de där som med vita leenden poserade på mäklarnas broschyrer framför en nyrustad 1920-talsvilla med sjöutsikt.

Jag tänker på mitt icke-klipp när jag läser SCB:s senaste publikation om Sverige och svenskarnas ekonomi. En av rubrikerna lyder: ”Hushållens skuldsättning nära smärtgränsen”.

Ingen naturlag att bostäder ökar i värde
Ordet smärtgräns är förstås en definitionsfråga, men jag tror inte att SCB:s artikelförfattare riktigt tillhör gruppen som tar i med överord. Ett av diagrammen visar att i slutet av 2008 hade hushållen skulder på rekordhöga 150 procent av sin disponibla inkomst.
150 procent? Är det bara jag som inte fattar? Hur kan vi vara skyldiga en och en halv gånger mer än vad vi tjänar?

Enligt SCB har yngre hushåll i genomsnitt lån på 75 procent av fastighetsvärdet. Fastighetspriserna har enligt samma rapport stigit 85 procent mellan år 2000 till år 2008. Det är som om vi tror att det är en naturlag att bostäderna ska öka i värde år efter år efter år.

Visst, vi glömmer så fort, men det kan väl inte bara vara jag som fortfarande kommer ihåg 1990-talets bostadsbubbla och som samtidigt får tvångsmässiga associationer till namn som Fannie Mae och Freddie Mac?

Jag vill inte vara en partypooper, men jag är rädd för att det blir allt fler som kommer att få fylla i ruta 85 de närmaste åren.

Anna Norling