Utmärkande för en finansiell bubbla är att värdet på fastigheter, aktier och andra värdepapper blåses upp i en takt som inte motsvaras av en lika snabb ökning av den reala ekonomins produktionsförmåga. Bubblan spricker när avkastningen på investeringen – så kallas ju numera nasarnas utlåning av kapital – sjunker när fastighetsägare inte klarar av att betala de höga räntorna på lånen och företagen inte förmår leva upp till de ökade vinstkrav som är förutsättningen för de uppskruvade börskurserna.
 

 

Många frågar var de tusentals miljarder tagit vägen som försnillats i den senaste finanskrisen. Det korta svaret på frågan är att pengarna aldrig har funnits annat än i spekulanternas fantasi. De försvunna miljarderna är inget annat än en spegelbild av våldsamt upptrissade förväntningar om en snabbt ökad produktion som aldrig infriats. De enda som skott sig på svindeln är finansbolagens hejdukar. Bankernas finansförvaltare är sanslöst överbetalda bookmakers.

Socialiserade förluster
Om en finansbubbla bara ledde till att rika spekulanter förlorade pengar vore ingen skada skedd. Men förlusterna vältras över på ländernas medborgare. När finansinstitutens värdepapper förlorar i värde försöker de minimera skadorna genom att ta mer betalt för lånen och strypa kreditgivningen till företagen. Hushåll, som sett sina pensionsfonder spelas bort på börsen och är rädda för att förlora jobben, ökar oroligt sitt sparande med resultat att företagen får än svårare att sälja sina varor.

När den nedåtgående spiralen tagit fart är den utomordentligt svår att hejda. Företag slås ut i stor omfattning och arbetslösheten stiger snabbt. Det är vad som nu sker. Bortfallet av produktion kostar oss oändligt mycket mer än de fiktiva värden som spelats bort av spekulanterna.

LO-ekonomen Ola Pettersson beskriver i en läsvärd rapport, När musiken tystnar – om den globala finanskrisen, den senaste finansbubblans orsaker, förlopp och regeringarnas tafatta försök att bemästra den. En röd tråd i framställningen är att regeringarna blivit finanskapitalets gisslan. Ingen stat kan tillåta att en stor bank går i konkurs. Det skulle utlösa en panik som fick det finansiella systemet att braka samman.

Skyddsnät
Det vet de stora finansinstitutens ägare om. De är numera så mäktiga – ”systemviktiga” som det heter med en förskönande omskrivning – att de i jakten på profit inte behöver bekymra sig om riskerna. De vet ju att staterna om så behövs går in och räddar dem genom kapitaltillskott, förmånliga lån och diverse insättningsgarantier – precis som nu skett.

Men priset för räddningsaktionerna är inte gratis. De innebär att staterna tar över kostnaderna för bankernas risktagande. Ja, mer än så. Systemet är uppenbart kontraproduktivt. Det uppmuntrar närmast kriminell vårdslöshet i kreditgivningen. Se bara hur många miljarder de svenska storbankerna spelat bort i Baltikum.

Ola Pettersson framhåller att vi måste inse att samhällets och bankernas intressen är motstridiga. Bankerna har inget intresse av självreglering. De måste tvingas till samhällsansvar. Staten måste ställa krav på att bankerna försäkrar sin egen risk och ökar sin kapitaltäckning för att kunna ta förluster. För att begränsa bankernas makt måste en övre gräns sättas för deras storlek.

Det krävs med andra ord en återreglering av finansmarknaden. Om inte en sådan sker, dröjer det inte länge innan systemet ånyo löper amok. Och när det sker är det alltid medborgarna som får betala priset.