PÅ PLATS. Gamla tider får lätt ett romantiskt skimmer över sig. Särskilt när någon ska berätta för dem som inte var med.

På en stadsvandring ”i Modstrilogins fotspår” på Tempo dokumentärfestival 8 mars målar Stefan Jarl upp en bild av galna, renhåriga tider som för alltid är borta.

Tider när Stockholms innerstad inte låste sina portar och takluckor, när ingen visste vad en överdos var, när hortorskar ville medverka i en dokumentärfilm.  När amfetaminskadade hallickar och langare skötte sina uppgörelser med gamla hagelbössor.

Jag är inte gammal nog att minnas hur det var när det begav sig. Om jag inte sett filmerna innan vandringen hade jag trott att Modstrilogin var något slags Åsa-Nisse-filmer på fultjack. Och ”Kenta” och ”Stoffe” Stockholmsgatornas Åsa-Nisse och Klabbarparn, istället för två okuvliga killar och män med snäva livsförutsättningar som söp och knarkade ihjäl sig i hjärtat av Välfärdssveriges huvudstad.

Rå svart humor
Småbutter under baseballkepsen rusar 68-årige Jarl sin nostalgirutt runt Sergels torg. Han tar ingen särskild notis om att vi åhörare, de flesta hälften så gamla som han, hamnar på efterkälken. Han pratar medan han rör sig vidare och vi missar mycket. När han stannar vänder han oss ryggen och pratar rakt ut i biltrafiken.

Men ibland lyckas han förmedla sina berättelser och minnen och då skrattar han ofta. Med den sortens råa, svarta humor som bara någon som umgåtts med utsatta människor under många år skaffar sig.

Självklart är det en skyddsmekanism, Stefan Jarl har upplevt en hel del som inte är mycket att skratta åt.

Dog som flugor
När vi står i hörnet Mäster Samuelsgatan/Malmskillnadsgatan och han berättar om tiden kring inspelningen av ”Ett anständigt liv” säger han gång på gång att ”folk dog som flugor” av heroin- och amfetaminlivet. De nya drogernas allvar hade hunnit ifatt Stockholms unga missbrukare.

Kanske berör Jarls sorg över ”Stoffes” död mest under promenaden. ”Stoffe” som, efter ett omänskligt hårt liv på Stockholms gator, dog av en överdos heroin.

Det är över trettio år sedan, men Stefan Jarl säger att han än idag pratar om honom så ofta att omgivningen tröttnar.  

Stjärna igen
Till stor del var trilogins andra del, ”Ett anständigt liv”, Jarls försök att rädda ”Stoffe” från heroinet.

När Jarl fått ihop en halvtimme film visade han ”Stoffe” den för att få honom att inse hur destruktivt hans liv var. Men efter visningen satt ”Stoffe” bara där i soffan och sa: ”Då ska man bli stjärna igen”.

”Kenta” dog här om året. När ”Kentas” son, Patrik, frågade sin döende pappa hur det var med honom svarade ”Kenta”: ”Jag är kåt!”

Det går inte att enbart tycka synd om ”Kenta” och ”Stoffe”. Och där någonstans ligger deras och Stefans Jarls storhet.

Victor Estby
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn