KOMMENTAR. På 1950-talet drev högerpartiet en kampanj mot ”understödstagarandan” och på 1990-talet mot ”bidragsberoendet”: ersättningarna från sjukförsäkring och a-kassa var för generösa, folk stannade hemma i stället för att jobb och fastnade i ”inlärd passivitet”.

Begreppen slog aldrig igenom bland väljarna, kanske därför att de så tydligt pekade ut sjuka och arbetslösa personer som lata och manipulativa.

Betydligt bättre gick det med begreppet ”utanförskap” som lanserades inför valet 2006. För ”utanförskap” låter ju som något som   oförskyllt drabbat individerna, inte något som är deras eget fel. Och det svarade mot den oro som fanns i väljarkåren inför arbetslösheten, som onekligen ställde många människor utanför möjligheten till egen försörjning.

Udd mot välfärdssamhället
Att väljarna tolkade begreppet ”utanförskap” i huvudsak som ”arbetslöshet” är uppenbart. Men i verkligheten var det en synonym för ”bidragsberoende”.

Det hade sin udd mot välfärdssystemen: förklaringen till ”utanförskapet” låg i för generösa ersättningar, som gjorde att folk stannade hemma med ”bidrag” i stället för att jobba.

Alla försämringar man gjort, gör eller planerar inom sjuk- och arbetsförsäkringarna motiveras med en alltmer mekaniskt klingande hänvisning till kravet att ”minska utanförskapet”. Nu senast var det idén att långtidssjuka skulle kunna tvingas säga upp sig från sitt arbete som motiverades på det sättet.

På vilket sätt en trafikskadad, eller cancerdrabbad, patient blir friskare och mindre ”utanför” av att dessutom förlora sitt jobb ska man nog vara bra moderat för att begripa.

Det är något som inte stämmer
Kritik mot försämringarna avvisas också, lika stereotypt, med att hittills 164 000 personer kunnat lämna ”utanförskapet”. Sant är att det under 2006 och 2007 tillkom så många nya jobb. Ska man vara petig – och något elak – bör man dock tillägga att det kom fler jobb under 2006 än under 2007, alltså innan den borgerliga regeringen hunnit sjösätta sina försämringar. Samt att ökningen av de nya jobben planar ut nu, när förändringarna i välfärdssystemen på allvar slår igenom.

Något som inte stämmer med teorierna.

De nya jobben beror helt enkelt på högkonjunkturen – och att ökningen planar ut beror på att konjunkturen gör det. Den absoluta merparten av de nya jobben har inte brutit något ”utanförskap”, eftersom de inte gått till de grupper som i någon sorts mening kan sägas befinna sig utanför eller i utkanten av arbetsmarknaden.

De nya jobben har gått till grupper som alla stått nära arbetsmarknaden. Gruppen korttidsarbetslösa har minskat rejält, och det har blivit lättare för nytillträdande på arbetsmarknaden att få jobb.

Fortfarande många långtidsarbetslösa
Men långtidsarbetslösa, eller gruppen återkommande arbetslösa, har i mycket liten utsträckning fått del av jobben.
 
Som visas i rapporten ”Innanför utanförskapet” från Arbetarrörelsens tankesmedja så har den grupp, som återkommande fått arbetslöshetsersättning under de senaste fyra år knappast minskat alls. Så mycket som en tredjedel av alla dem som oktober 2007 fick a-kasseersättning hade fått sådan ersättning varje år de senaste fyra åren.

Misslyckade satsningar
Inte heller för andra grupper ”utanför” eller i kanten av arbetsmarknaden har läget förändrats. Att satsningen på särskilda jobb för nyanlända invandrare misslyckats har regeringen själv medgett.

De så kallade nystartjobben, med sänkta arbetsgivaravgifter för den som anställer en långtidsarbetslös, har fått ungefär samma volym som de tidigare stödformer, som byggt på samma idé. Och de har i mycket liten utsträckning lett till fortsatt jobb efter stödperiodens slut. Bara en dryg tredjedel var i arbete tre månader efter avslut.

Och antalet ansökningar om sjukersättning/aktivitetsersättning (förtidspension) ökar igen.

Denna beskrivning säger förvisso att det finns problem på arbetsmarknaden. Men lika mycket att moderaterna definierar dem fel. Orsakerna ligger nämligen inte i välfärdssystemen.

Fler tillfälliga jobb
För det första ökar antalet tillfälliga jobb. I vissa branscher är andelen betydande, och det leder ofrånkomligen till att många i dessa branscher måste räkna med återkommande perioder av arbetslöshet.

Det är funktion av villkoren i deras branscher, och ingenting som de som arbetar där ska vare sig kritiseras eller bestraffas för.

Utsortering av arbetskraft
För det andra har vi en ökande utsortering av arbetskraft. Särskilt personer med låg utbildning eller vissa hälsoproblem har mycket svårt att hitta arbete.

Och det är uppenbart att arbetsgivarnas vilja att anställa personer med sådana kännetecken inte ökar bara för att de blir billigare. Tror man inte att folk kan göra jobbet, hjälper det inte att arbetsgivaravgifterna sänks.

Det som krävs är på ett helt annat sätt åtgärder för att förändra arbetsplatserna. Och även om det i många fall säkert också behövs ekonomiskt stöd till arbetsgivaren, måste det avpassas mer individuellt än dagens generella stödformer.

Arbetslösa bestraffas
För det tredje lever vi i dag med nödvändigheten att hålla inflationen på samma låga nivå som våra konkurrentländer. Det kräver en viss nivå på arbetslösheten. I finansplanen anger regeringen själv denna nivå till 6 procent.

Men om en viss arbetslöshet är samhällsekonomiskt nödvändig, är det då försvarbart att bestraffa de arbetslösa för den?

Regeringens egna skrivningar om att en viss arbetslöshet är ofrånkomlig går inte ihop med deras samtidiga försök att få det att framstå som att alla arbetslösa egentligen skulle kunna få jobb, bara de ansträngde sig litet mer. Men, som sagt, politiken mot ”utanförskapet” handlar ju inte egentligen om arbetslösheten – utan om att skära i välfärdssystemen.

Anne-Marie Lindgren
Fristående kommentator

Skriv ett e-postbrev till politiska redaktören