Kata Dahlström är det lysande undantaget, annars fylls historien om arbetsrörelsens barndom av män och åter män. Fanns det inga kvinnor?

Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink har grävt i arkiven och hittat kvinnorna – bland gräsrötterna. I boken Systrar, kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer porträtterar de nio kvinnor som engagerade sig i fackföreningsrörelsen och socialdemokratin vid 1800-talets slut.

Männen satte käppar i hjulet
Författarna lägger pussel med protokoll, folkbokföring och de få bevarade personliga dokumenten, som brev och artiklar. Vi möter nio självständiga, begåvade kvinnor med olika personligheter: den lugna och allvarliga Gertrud Månsson, energipaketet Anna Visborg, den vardagskloka Alma Norsell, den temperamentsfulla Elma Danielsson och den vänliga, tålmodiga danskan Anna Sterky ”en av de mest brillianta politiska begåvningar som socialdemokratin någonsin misshushållat med”.

I boken finns flera exempel på att kön fick gå före klass, men inte i betydelsen att arbetarklassens kvinnor drev kvinnofrågor i konflikt med klassfrågan utan att arbetarklassmännen satte käppar i hjulen för klasskampen när den riskerade att även bryta upp könsordningen.

Herr- och damskräddare
Ett sådant exempel är Skrädderiarbetarförbundet som ursprungligen organiserade arbetare inom herrskrädderi, i praktiken enbart män. När kvinnor började sy herrkläder bildade de egna fackföreningar. 1899 släpptes just de avdelningarna in i Skrädderiarbetarförbundet, men inte andra sömmerskor. Vid kongressen 1901 debatterades om även de som sydde damkläder skulle ingå i förbundet. På ena sidan stod de som såg saken ur ett klassperspektiv.

För att stärka alla arbetare inom textilindustrin var det nödvändigt att ha med kvinnorna i det fackliga arbetet. På den andra sidan stod de som ville slå vakt om yrkesskicklighet och yrkets exklusivitet. De såg damskrädderi som en mindre kvalificerad variant. Kongressen antog en kompromiss: Skrädderiförbundet skulle verka för att damskrädderiarbetarna organiserade sig, men i ett eget förbund. 

Kampen är långtifrån över
Kvinnoporträtten väcker förundran – hur orkade de? – och ilska över hur de blev behandlade. I det socialdemokratiska partiet underordnades kvinnornas krav så ofta att den intressanta frågan blir: varför accepterade de detta?

Författarnas svar är att kvinnorna inte ville äventyra kampen för klassfrågor som rimligare arbetstider, högre löner och mindre hälsofarliga arbetsmiljöer. Frågor som var lika betydelsefulla för kvinnor som för män. Så de stretade på och tjatade fast till exempel kravet på samma lön för samma arbetsuppgifter, som fackligt aktiva kvinnor drev ända från början, kom in i ett LO-SAF-avtal först 1960.

Och kampen för att kvinnors arbete ska värderas lika högt som mäns är långt ifrån över. I dagarna hotar IF Metalls ordförande Stefan Löfven med att lämna LO om det blir kvinnopotter i avtalsförhandlingarna. Han menar att kvinnornas arbeten är ”objektivt” mindre kvalificerade. Hör ni historien eka genom seklerna?

Bok: Systrar, kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer
Författare: Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink
Förlag: Idé och tendens

Ulrika Lorentzi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen