… om framtiden, men lätt att känna saknad när en bildningsinstitution som Sia – tidningen Skogsindustriarbetaren – inte finns längre. Inte bara att ett av de viktigaste forumen för arbetarlitteratur försvinner. Det är värre än så.

Det är ett tecken på att tiden går allt snabbare och hjulen snurrar allt fortare och valmöjligheterna blir allt fler men innehållet allt mer utslätat.

Fast måste det vara så? Kanske vore det den riktiga motståndshandlingen att börja publicera noveller, att kräva av läsaren den tid som behövs för att fånga ett livsöde.