ANALYS. Industrins roll som oomstridd ledare och norm för löneökningstakten på hela arbetsmarknaden har nått vägs ände. Nytänkande är en nödvändighet.

Omdömet och den hårda kritiken av nuvarande lönebildning framförs i rapporten från arbetsgivarorganisationen Almega.

De två erfarna ekonomerna, Jan Herin och Ulf Jacobsson, föreslår en ny modell som bygger på en arbetsmarknad i tidsmässig otakt. Inga eller mycket få avtal ska löpa ut samtidigt. På så sätt begränsas industrins roll som lönelok. Drömmen, enligt rapporten, är att löneavtalen sluts utifrån den rådande situationen i varje bransch vid varje givet tillfälle. På så sätt uppstår ingen riksnorm.

Meningslöst trixande
Men svagheten lyser igenom i förslaget. Det först träffade relativt stora löneavtalet får alltid en särskild betydelse för vad andra organisationer och branscher försöker göra upp om. Sneglandet på varandra och mellan olika näringar går inte att trolla bort genom trixande med olika avtalsperioder.

Och det krävs som bekant två för en tango. Intresset på den fackliga sidan för en nyordning i stil med ekonomernas förslag är inte sannolikt. Åtminstone att döma av årets avtalsförhandlingar. Då var sammanhållningen stark på den fackliga sidan kring de gemensamt utarbetade kraven på löneökningar.

Att Almegas vd, Jonas Milton, tillstår att han lutar allt mer åt de två rapportförfattarnas uppfattning visar emellertid att den förändring som kunde registreras redan under avtalsrörelsen nu djupnar på arbetsgivarsidan. Då var det främst Svensk Handel och dess vd, Dag Klackenberg, som genom sitt agerande visade den inneboende oenigheten kring och svagheterna i den existerande förhandlingsordningen.

En vattendelare
Den efterföljande debatten bland arbetsgivarna blev intensiv och stundom högljudd. Nu återkommer diskussionen med en ny arbetsgivaraktör i huvudrollen. Tydligare kan inte arbetsgivarnas oenighet kring industrins ledarroll beskrivas.

Om och hur den nu presenterade rapporten påverkar de kommande samtalen mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK om förändringar i huvudavtalen återstår att se. Missnöjet med och kritiken av tingens ordning går dock inte att ta miste på.

Exakt vilka delar av kritiken som kan utgöra en eventuell grund för revision av huvudavtalen får de centrala parterna tugga vidare på. Men det blir alltmer uppenbart att någon förändring måste till för att långsiktigt säkerställa en stabil lönebildning.

Allmänt känt
Det räcker inte med att industrins fack och arbetsgivare vill vara de som bestämmer normen för alla. För att skapa den efterfrågade stabiliteten måste också andra arbetsgivare och andra fackförbund acceptera detta. Att ha hela tjänstesektorn – där stora delar är konkurrensutsatt – som en arg kritiker är ingen långsiktig lösning. Det vet alla.

Den obesvarade tiotusenkronorsfrågan är därför fortsatt hur och vem som ska fastställa normen och hur den ska upprätthållas.

Läs också: artikeln "Mer än industrin utsatt för konkurrens", 17/12 2007