KÖNSHANDELN. Karina Schaapman är en av få holländska kvinnor som aktivt strider mot prostitution. Två år i sin ungdom var hon själv prostituerad, vilket blev allmänt känt genom hennes självbiografiska bok Utan mor. I boken beskriver hon sin uppväxt hos en missbrukande ensamstående mamma.

Reaktionerna blev starka, och det höjdes röster om att hon inte kunde fortsätta som politiker. Och reaktionerna blev ännu starkare när hon i mars i år gav ut Att gå till horor är inte normalt.

Något som närmast liknar en hatkampanj tog sin början, och i november har hon just återgått till sitt arbete efter en lång tids sjukskrivning.

– Många ville inte få sin romantiska bild förstörd. Men jag fick människor att tänka efter och det tyckte de inte om. Det finns också så mycket pengar i det här som man inte vill förlora, säger hon.

För en svensk är det svårt att förstå motståndet mot politiker som kämpar emot prostitution. I Holland är det tvärtom.

– I Holland skulle det vara politiskt självmord om jag skulle säga att det borde förbjudas, så jag försöker att nå människor på ett annat sätt. Genom att peka på missförhållandena och försöka konfrontera kunderna med vad de gör.

Men varför är så många kvinnor för prostitution?

– Många kvinnor anser att om en prostituerad frivilligt väljer det här är det upp till henne själv. En del feminister anser också att kvinnor som står upp för sina rättigheter och sin sexualitet inte blir offer för sexhandeln. Men det tror jag inte alls. De flesta är inte starka nog att försvara sina rättigheter. Prostitutionen är omgiven av så grov kriminalitet och där gäller inga skyddande regler.

I sin bok berättar Karina Schaapman om en skuldsatt flicka som svarar på en annons om ”snabba pengar” på en eskortservice. Samma dag blir hon kontaktad av en eskortfirma och blir placerad i ett rum på ett hotell i en stad strax söder om Amsterdam. Ett foto läggs ut på henne under rubriken ”Nya flickor”.

Hon undertecknar ett kontrakt där hon förbinder sig att vara kvar i eskortfirman i ett halvår. Ska hon sluta tidigare måste hon betala 1.000 euro, knappt 10.000 kronor. En del av inkomsten tar förmedlarna hand om och rumshyran måste hon betala själv. Hon blir genast utsatt för hårdhänt sex och sex utan kondom, och redan efter ett par dagar vill hon sluta. Men hon vet inte hur hon skulle få ihop 1.000 euro och hennes chef vägrar att låta henne gå.

Flickan går då till polisen som svarar med att köra ut henne på gatan. Hon har ju valt yrket frivilligt, säger de. Till slut får hon kontakt med Karina Schaapman som hjälper henne till sedlighetspolisen i Amsterdam. Problemet är att hon nu inte finns i Amsterdam utan måste vända sig till polisen i den stad där hotellet ligger.

Efter flera dagars övertalning lyckas Karina Schaapman få flickan att lämna in en formell anmälan till stadens polis. Men ärendet läggs ned. Enligt polisen går det inte att visa att det skett något åtalbart. Hon har ju – som sagt – tagit jobbet frivilligt. Karina Schaapman är mycket kritisk till lagen och till politiken kring prostitution.

– Jag märker att många hänvisar till att det är legalt och då tycker de också att det är normalt. Och i Holland finns inga möjligheter att straffa kunden, som i Sverige.

Vad tycker du om den svenska lagen som kriminaliserar sexköp men inte de prostituerade?

– Det ger en bra signal. På det sättet tar samhället ställning mot exploatering av kvinnor. Det ger också en signal om vilken sorts samliv man vill ha.

Karina Schaapman har ändå funnit ny kraft. Nyligen fick hon ett feministiskt emancipationspris.

– Det ger energi att gå vidare. Men politik går alltid långsamt. Jag hoppas att det kommer en ny lagstiftning, men det går inte om inte mentaliteten förändras, säger hon.

Läs också: artikeln "Den lyckliga horan, myt eller sanning?", 7/12 2007