Enligt höstbudgeten är Parisa Liljestrand världens bästa kulturminister
Johannes Klenell hittar en lite oväntad formulering i Tidöstyrets höstbudget. Han inser att om den stämmer så är Parisa Liljestrand världens bästa kulturminister.
Det var en till synes rätt ospännande höstbudget regeringen släppte när det kom till området kultur. Absolut inte tillräckligt uppskriven för att täcka de faktiska kostnaderna och med den fortsatta Tidö-ambitionen att utplåna folkbildningen.
Men däremot tjänar landets alla rika män tusenlappar på skattesänkningar. Vi pratar tydligen på nivån yacht-avdrag till Jan Emanuel. Inget nytt under solen när det kommer till högerstyret med andra ord.
Men så hittar jag, bortom kolumner och tråkiga siffror, en lite oväntad formulering. Den kom från ingenstans.
”Däremot bedömer regeringen att målet om att jämställdhet ska prägla filmområdet kan ses som tillgodosett utifrån könsfördelningen bland nyckelpositionerna regissör, manusförfattare och producent.”
Man konstaterar att det såklart finns utmaningar kopplade till jämställdhet inom kulturområdet i stort. Men när det kommer till filmen, då är utmaningen alltså över.
Världens bästa kulturminister
Det här är stort. Jag har aldrig tidigare hört talas om ett jämställdhetsprojekt som blivit klart. Done. Finito. Gått i mål. Boll rätt upp i krysset. Inte minst inom kultursektorn. Det normala är ju att man ödmjukt konstaterar att det fortfarande finns saker kvar att göra.
Det är så att säga lite ett utrymme i arbetet där det löpande alltid finns plats för förbättring. Men borgarna har alltså lyckats med det omöjliga. Och detta i dämonregissörernas förlovade land – filmen.
Vad det här faktiskt betyder? Ingen som helst aning. Men killar, vi kan pusta ut! De är klara nu.
Parisa Liljestrand måste vara världens bästa kulturminister.
Hur blev just filmen jämställd?
Varför just film nämns på det här sättet är för mig oklart. Det är insprängt precis innan man berättar att man digitaliserat hundratusentals foton. Kanske beror det på den rapport om kulturens styrning som särskilt pekade på filmen och dess jämställdhetsmål som en – med klåfingrig kulturpolitik – särskilt styrd konstform.
De yttrandefrihetsfundamentalister vår regering tenderar att lyssna på mer än sitt eget sunda förnuft har ofta pekat på just filmen och tidigare vd:n på Filminstitutet Anna Serner med sina kvoteringstankar som typexempel på statlig kontroll av konstnärlig frihet.
De har iverkligen nte bara haft fel, men sådan information i händerna på någon som är helt ointresserad av kultur och konst med desto mer fascinerad av, säg, Magnus Ranstorp, kan bli rätt destruktiv.
Kanske vill man helt enkelt bara flagga för att all sån där woke mångfaldsskit är över nu? Vi har faktiskt en ny regering som inte ber om ursäkt för sin politik. Ingen jante här inte.
Ett feministiskt mardrömsscenario från 2014?
Så jag gjorde en liten, högst ovetenskaplig, undersökning.
Enligt sajten Wikipedia släpps det fyrtiotre svenska filmer 2024. Bland annat en hett efterlängtad ny ”Jönssonligan”, historiska rökaren ”Stockholm Bloodbath” samt en remake på Björn Skifs klassiska pangrulle ”Strul”.
Filip och Fredrik som är så jävla härliga är såklart med i festen. Och ovanpå det, en regidebut inom genren ”video” – eller ”rörligt” som vi säger i branschen – av poddkingen Sigge Eklund.
Det här filmåret låter ju snarast som ett dystopiskt mardrömsscenario av en feministisk serietecknare från 2014 – men på bara tio år har det i stället blivit feminism. Så kallad ”Girl Power”. Det är en otrolig utveckling. I någon riktning. Oklart vilken.
Tretton av dessa fyrtiotre filmer 2024 är för övrigt regisserade av kvinnor.
Men vem orkar räkna?
Äntligen lite verklig jämställdhet. Antar jag.
Vi nöjer oss där.