SAMTIDSHISTORIA. Jag lider med kamrat Cederberg. En värre uppgift än att tillbringa fyra år läsande i Stasis arkiv om Sverige har jag svårt att föreställa mej. I all synnerhet som arkiven redan rensats på alla godbitar av amerikansk underrättelsetjänst. Så att bara ett berg av skit återstår. Blott antike hjältar lämpar sig för sådant arbete. Herakles när han rensade kung Augias stall eller Sisyfos, som likt Björn Cederberg inte gav upp.

Men hopplös är uppgiften och eftersom de redan rensade arkiven ger så mycket mindre än väntat glider författaren in på andra berättelser, så att boken blir tre böcker.

Nämligen först den utsökta storyn, både i litterär och journalistisk form, vilket man vill, om hur hans vän Sascha Anderson, oppositionell journalist och författare i Östberlin som hjälper honom och fixar saker – visar sig ha varit agent för Stasi hela tiden. I arkiven hittar Björn Cederberg egna anteckningar och adresser, som vännen Sascha fotograferat och överlämnat till Stasi.

Detta är den kortaste och bästa boken av de tre. Att den blev för kort beror på att Cederberg tror att alla kommer ihåg att han redan berättat den i teve på 1990-talet. Det är ett misstag, men begripligt.

Tusentals sidor utfyllnad
Den andra boken är en ungdomsroman av sådant slag som numera vinner Augustpriset om unge trotskisten Björn och hans vurm för det östtyska, inte det politiska utan det som doftar av särskild sorts tobak och brunkol och där det alltid finns vita nylongardiner i bakgrunden. Det är vackert. Ibland är det introvert litterärt på sådant sätt som kritiker gillar, ibland trasslar skönskriften in sig i metaforerna: ”Stasi var en stat i staten, en mollusk med ena stöveln i stalinismen.” Har författaren förväxlat mollusk och bläckfisk? Hur många stövlar har en mussla? Finns det inga redaktörer på Bokförlaget Mormor? Antagligen inte, då skulle inte ett ord som ”byggnadsofficerare” ha slunkit med i texten.

Bok ett och två är alltså lätt desperat utfyllnad, intressant och läsvärd men ändå utfyllnad. Därför att det oerhört ambitiösa projektet är dömt att misslyckas. CIA hade ju rensat arkiven och sålt godbitarna till sina allierade. Vad som återstår är några hyllmil med spionorganisationens vardag. Och det är inte upplyftande. Om vi någonsin finge läsa Säpos arkiv om oss själva skulle vi häpna över alla missförstånd, allt trams, alla gissningar och trivialiteter. Men Björn Cederberg höll ändå ut i fyra år och över tusentals sidor, antagligen hoppades han hela tiden att nästa mapp skulle innehålla det stora scoopet.

Om muntliga källors värde
Han intervjuar också gamla Stasimän som jobbat i Sverige. Det blir lika mjukt i köttet som arkiven, helt enkelt därför att östspioneriet under det kalla kriget lade ner enorma ansträngningar på att dubbelkolla det man kunnat läsa i tidningarna. Det var lagligt men tidsödande. Men muntliga källor är inte alltid så bra dom heller i spionvärlden. Ett exempel där jag själv pikant nog är inblandad. Den gamle spionen på DDR:s ambassad berättar: Jag träffade Jan Guillou 1973. Han hade en lumparkompis som jobbade inom IB och som lämnade information. Vi hade inget med Guillou att göra. Dessutom avskydde han sovjetkommunismen. Han var ju maoist.”

Skulle jag ha träffat en DDR-diplomat under 1973, själva IB-året? Det tvivlar jag på, men vet förstås inte. Lumpen gjorde jag i en mycket liten specialenhet, vi var ett tjugotal man. Om någon av oss skulle ha ”lämnat information” så är det en stor sak. Men det tror jag inte på. Peter Bratt hade däremot en lumparkompis, Håkan Isacson, som ”lämnade information”, fast förhoppningsvis inte till DDR men bevisligen till Folket i Bild/Kulturfront. Viss skillnad.

För övrigt är det en kul, och självbedräglig, tanke att man måste vara ”maoist” för att avsky sovjetkommunismen.

Men så där ser spioneriet ut i verkligheten. Miltals av dokument fyllda av missförstånd, förväxlingar, dåligt minne och allmänt ljug.

Vanligt hyggligt spioneri
Och i detta helvete forskade Kamrat Björn vidare i fyra år. Tappert.

Det han fann var inte enbart harmlöst. Bofors smugglade vapen via DDR. Regeringen Palme övertalade DDR att strypa smygvägen för politiska flyktingar. Det östtyska industrispionaget i Sverige var delvis framgångsrikt.

Över det senare är Kamrat Björn upprörd. ”Plågas av det allt tyngre polisspråket. Tränger in i en värld som blir allt smutsigare, allt hänsynslösare.”

Va? För då gäller det ju vanligt hyggligt spioneri, som dessutom var en nödvändighet för DDR beroende på USA:s embargo förr att strypa all teknisk kunskapsöverföring till Östeuropa. Vem skulle inte ha spionerat då? Utan embargot hade Sverige och DDR gjort alla dessa smygaffärer helt öppet.

Men det är svårt att skilja mellan Stasi och Stasi, också för Tysklandskännaren Genosse Björn, tycks det. Det Stasi vi tänker på först är den green av MfS, Ministerium für Staatsicherheit, som övervakade de egna medborgarna. Det Stasi som är slutgiltigt och mästerligt skildrat i filmen De andras liv (se den, köp den) av Florian Henckel von Donnersmarck. Men det oskyldiga, onödiga spioneriet mot Sverige sköttes av en annan gren av Stasi, Hauptverwaltung Aufklärung (dvs CIA, BND, DÖSE, IB osv.). Och det var ju en av världens mest välskötta underrättelsetjänster någonsin och chefen Markus Wolf rankas som den bäste.

Hurdan var Wolf?
Det är för övrigt uppenbart och kommersiellt betingat skitsnack att Markus Wolf skulle ha varit förebild till John Le Carrés spionchef ”Karla”. John Le Carré kan av en mängd skäl inte haft den bittersta aning om vem Markus Wolf var. Men när Wolf seg fram i offentlighetens ljus var han onekligen en perfekt litterär metafor. Detta är bara en av de småsaker som Cederberg fått om bakfoten.

Det är för övrigt tänkvärt att vi båda träffat Markus Wolf men uppfattat honom på helt olika sätt. För mej var det som att träffa Elvis Presley, för kamrat Björn som att träffa Hans Holmér. Så vad vet man?

Möjligen att spioneri i verkligheten, åtminstone i vardagslunken, är så trivialt att det gör sig bättre i romaner än i journalistik. Vilket Björn Cederberg kraftfullt bevisat.

Ett spännande frågetecken återstår. CIA överlämnade minst tusen namn p&ari
ng; svenska Stasimedarbetare till Säpo. Och ingen enda anhölls eller ställdes inför rätta. Var alltså alla Stasiagenter i Sverige laglydiga? En kul tanke, och rätt talande.

Om boken är bra? Visst, alla tre böckerna i boken är bra. Särskilt för er andra som inte störs av en författare som ständigt blandar ihop säkerhetstjänst och underrättelsetjänst.

Bok: Kamrat Spion – om Sverige i Stasirörelsen
Författare: Björn Cederberg
Förlag: Mormor

Jan Guillou
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören