Han har stenkoll på stadens gator
 |
| En gång i tiden var stensättaryrket ännu mer specialiserat, olika personer satte kantsten och gatsten. Nu är stensättare som ett eget yrke på väg att försvinna, tror Gunnar Höglund. Foto: Pontus Lundahl |
Det som brukar vara trottoar på Wittstocksgatan på Östermalm i Stockholm är just nu ett sandigt dike. Trottoaren är uppgrävd och Gunnar Haglund är i färd med att lägga ny kantsten.
Gatstenen har inte lagts om sedan gatan anlades i början av 1930-talet. Men det har med tiden blivit ordentliga sättningar och under sommaren och hösten ska stenen grävas upp och nytt underarbete göras innan den gamla stenen läggs dit på nytt. De gamla stenarna återanvänds oftast.
– Graniten är i det närmaste outslitlig, förklarar Gunnar Haglund.
Modernt igen
Under årtiondena från 1950-talet var ny gatubeläggning liktydigt med asfalt. Men numera bevaras stenlagda gator, och det läggs ny sten på flera håll i Stockholm.
– Det har varit en renässans för gatstenen de senaste 20 åren, säger Gunnar Haglund.
Lilla och Stora Nygatan i Gamla Stan, gatorna runt Mariatorget och på Mariaberget på Söder samt Lantmäteribacken och Nybroplan i centrum, är exempel på gator som har stenlagts under de senaste åren.
En utveckling som applåderas av många men inte av handikapprörelsen, som ser framkomligheten försämras för dem som av olika anledningar har svårt att gå. Maria Johansson, ombudsman på De handikappades riksförbund, understryker att gatsten försvårar kraftigt för dem som använder hjälpmedel som rullstol eller rollator.
– Visst tycker vi också att det kan vara fint, men vi tycker att man bör begränsa sig till att lägga sten som dekoration, och inte på till exempel trottoarer.
Även för dem med höga, spetsiga klackar blir gatstenen ett hinder för framkomligheten.
Lever längst
Natursten är betydligt dyrare än asfalt eller betong, men har i gengäld klart längre livslängd.
Under fler hundra år var det fältsten, det som bland oinvigda ofta kallas kullersten, som täckte stadens gator. Storgatstenen kom 1857 och smågatstenen, som är vanligast i dag, kom inte förrän 1908. Fältsten används numera främst som utsmyckning på ytor där man inte går, närmast väggar och rabatter och liknande.
Men trots att gatstenen åtnjuter en stigande popularitet gäller inte detsamma för stensättaryrket. Gunnar Haglund och ett par kolleger närmar sig 65-årsdagen och det är tunt med yngre krafter som kan axla uppgiften när de går i pension.
– Det finns ett par 24–25-åringar, och en 17-årig kille som går lärling, men sedan är det ett hopp upp till 40-, 50- och 60-åringarna.
Ingen skola
Allt mer stensättning görs av folk som inte är specialiserade, vilket enligt Gunnar Haglund betyder att kvaliteten på arbetet blir sämre.
Tidigare hade Stockholms stads gatukontor en egen stensättarskola men den är nedlagd sedan många år. Gunnar Haglund har själv hållit kurser internt hos sin arbetsgivare NCC.
– Men det är ju mest för att ge en inblick, man blir ju ingen stensättare på 14 dagar, säger han.
Han räknar med att det tar fem sex år innan en stensättare kan jobbet och uppåt tio år innan han eller hon är riktigt säker. Men ännu i dag, med 46 år i yrket, lär sig Gunnar Haglund nya saker. Och han trivs fortfarande utmärkt.
– Man har en väldig frihet. Det kommer en verkmästare ett par gånger om dagen och frågar om man har några problem eller om man behöver något, men i övrigt rår man sig själv.
Yrkesstolthet
Dessutom ser stensättaren väldigt påtagliga och bestående resultat av sitt arbete.
– Jag kan gå och titta på det jag har gjort, det kan du inte om du är busschaufför, säger Gunnar Haglund. Och med yrkesstolthet blir man nöjd med sig själv när man ser saker man gjort bra.
Tidigare var det vanligt att yrket gick i arv. Så var det för Gunnar Haglund, vars far började sätta sten 1928. Men det var inte självklart att han också skulle bli stensättare. Efter folkskolan började han på yrkesskola till mekaniker, men trivdes inte riktigt. I stället gick han till sjöss en tid – mest för att få se sig om i världen. När han kom iland började han på tryckeri, men där trivdes han inte alls.
– Då sa min farsa: “Det är lika bra du börjar jobba med mig, annars blir det aldrig någon ordning på dig.” Och jag tyckte ju att det var rena himmelriket. Man fick jobba hårt men man var ju så fri. På tryckeriet var det stämpelklockor men det här var något helt annat.
Inga skador
Det var 1961 han började. Trots att det är ett slitsamt arbete har han klarat sig från skador. Annars är det vanligt med ryggproblem, inte minst på grund av att stensättaren ofta står dubbelvikt och jobbar.
Till fördelarna hör också den kontakt stensättaren får med dem som bor kring den tillfälliga arbetsplatsen och dem som passerar förbi. Gunnar Haglund har gott om anekdoter från de fem decennier han jobbat på Stockholms gator.
Många stannar till och uttrycker sin uppskattning för arbetet. En gång var det till och med en person som stack till honom en hundralapp för att han var så förtjust i stenen.
Men framför allt har Gunnar Haglund blivit rik på bekantskaper med både kända och okända stockholmare.
