Berättelser skrivna i bläck och blod

Det är en speciell sorts känsla att läsa författare som Maria Sandel och Karl Östman. De tillhörde den första vågen arbetarförfattare som debuterade på 1910-talet, då Sverige var ett eländigt litet u-land med en stökig arbetsmarknad. Till skillnad från senare generationer var de verkligen arbetande författare.

Sandel jobbade som trikåstickerska och Östman som stabbläggare. Som läsare kan man känna detta: Texterna är inte skrivna i efterhand och när de skildrar svält, strejker och dragiga arbetarbaracker känns det emellanåt mer som vittnesmål än fiktion. När jag sitter med den nyutkomna samlingen Två röda pennor med ett urval noveller av författarna tänker jag att det är detta som ger texterna dess speciella lyster.

Först ut är Sandel vars noveller skildrar Stockholms fabriksmiljöer. Här får vi möta arbeterskor som slitit ont, supiga lodare och trasproletärer. I ”Vid svältgränsen” skildras en ung sömmerska som går runt med svällande mage och en nyinförskaffad vigselring. Kort därefter får vi veta att hennes karl har sålt sin vigselring på pantbanken och med hastiga penseldrag målas en tragisk historia upp.

Detta är en typisk Sandelberättelse. De kretsar ofta kring män som sviker och kvinnor som lämnas på bar backe, inte sällan med en nyfödd på armen. Den som har läst Moa Martinsson känner igen karaktärerna – Sandels kärva skildringar av prövade kvinnor var stilbildande inom den arbetarlitterära traditionen.

Östmans noveller utspelar sig i Sundsvall runt sågverken och brädgårdarna. Här är anslaget mindre episkt, scenerna är fragmentariska och mera expressionistiska. I en novell nyper en utsvulten kvinna en bit mossa från stugväggen för att röka i sin plåtpipa. Björkkvistarna jämrar sig i spiseln och utanför stugan stryker en hungrig varg.

I en annan novell skildras en brand på ett sågverk i eldiga toner. Som läsare upplever man Östmans noveller som hastigt uthuggna ur verkligheten, men det ger dem samtidigt en drabbande direkthet.

Det är ingen dum idé att slå samman Sandells och Östmans noveller i en bok. De har många likheter, framförallt i sitt tydliga klasskampsperspektiv. Litteraturprofessorn Beata Agrell har påpekat att 1910-talets författare hade ett klassmedvetande som man inte ens hittar hos 1930-talets autodidakter.

På många sätt är just Sandel och Östman de i sin generation där detta är som tydligast. Och även om de inte är lika skickliga författare som de samtida arbetarskildrarna Martin Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson är det ändå oavbrutet fascinerande att ta del av deras små stycken, skrivna i bläck och blod.

Rasmus Landström

Noveller

Skärmavbild 2017-02-01 kl. 15.19.26

Två röda pennor

Maria Sandel, Karl Östman

Maria Sandel-sällskapet
Karl Östman-sällskapet

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln