Kritiken har de senaste veckorna varit skarp sedan Sverigedemokraterna förklarat att de inte vill ha några avtalsenliga löner vid offentlig upphandling utan hellre dumpar människors löner i samarbete med Alliansen.
Men samtidigt skymmer SD:s inhopp i frågan den traditionella motsättningen. Det är ju de borgerliga partierna som redan i snart 100 år drivit denna linje, det vill säga att lågavlönade arbetares löner till varje pris måste hållas så låga som möjligt, om inte annat så med lagstiftningens hjälp.
Vi skådar alltså en tradition av statligt påbjuden lönesänkning som en del av en borgerlig ideologi. Den traditionen driver de borgliga partierna själva med stor entusiasm, oberoende av att nu också SD har anslutit sig till dem. Redan 1925 fördes faktiskt en snarlik uppmärksammad kamp.
Då handlade det om strejken i Stripa gruva efter att arbetsgivaren ensidigt sänkt lönerna. Ivrigt uppbackade av de borgerliga partierna beordrade den statliga arbetslöshetskommissionen arbetslösa att agera strejkbrytare. Även då satt en socialdemokratisk minoritetsregering vid makten som ansåg att staten inte ska vara med och dumpa löner. Och även då gick de borgerliga partierna samman och röstade ned regeringens förslag till lagändring – precis som Alliansen och SD går samman för att försvara fortsatt lönedumpning.
Eftersom kommuner, landsting och myndigheter i dag köper in varor och tjänster för den ofantliga summan av 600 miljarder kronor per år har det en stor betydelse för hela den svenska lönebildningen om dessa pengar kan användas för att dumpa lönerna. Köper kommuner in från företag med lägst löner för sina anställda kommer dessa sänkta lönenivåer att sprida sig även till andra företag.
I Stockholms läns landsting har den borgerliga majoriteten redan lyckats pressa ned lönerna för taxiförare till som lägst 27 kronor i timmen genom att anlita de företag som ger förarna lägst löner. På byggen har vi upplevt dumpade löner till 35 kronor i timmen. Men vi får inte glömma att allt detta är traditionell Allianspolitik, inte bara SD:s.
Så sent som i söndagens partiledardebatt talade sig Jan Björklund varm om låga löner på temat ”Bättre med låg lön än ingen lön alls”.
Han menar naturligtvis att det är bättre att ha ett jobb med låg lön än att vara arbetslös, och han tangerar därmed Svenska Arbetsgivarföreningens SAF uttalande från 1950 när de slog fast att ingen skulle anställa kvinnor om parterna skulle avskaffa de särskilda kvinnolönerna som gav kvinnor 30-40 procent lägre lön än männen.
Vi skulle uppleva horder av arbetslösa kvinnor som sysslolösa drev runt på gatorna, ansåg SAF. Men i stället ligger vi i dag i den absoluta världstoppen när det gäller kvinnors sysselsättning på arbetsmarknaden.
Även KD:s partiledare Ebba Busch Thor använde partiledardebatten för att förespråka lönedumpning och talade sig varm om ”introduktionsanställningar” med max 16 000 kronor i månadslön.
Tidigare har Moderaterna presenterat sitt speciella lönesänkningstips, kallat ”förstajobbet-anställningar”. Med det menar Moderaterna att man ska jobba hundra procent men bara få betalt för mellan 60 och 75 procent.
Slutligen minns vi när Annie Lööf orsakade en våg av irritation när hon föreslog sänkta ingångslöner för undersköterskor och för övriga lågavlönade LO-yrken.
Och som sagt, genom den statligt reglerade lönedumpning vid offentlig upphandling som SD och Alliansen ivrigt försvarar har taxiförares löner sänkts till 27 kronor i timmen, byggnadsarbetares löner har sänkts till 35 kronor i timmen.
Det är uppenbart att vi aldrig kommer att få se Alliansen eller SD stå upp för allas rätt till rimlig lön.
