Kampen är inte alltid en könskamp

daniellehtowebbtopp

Det här med genus. Jag har inget emot ordet hen, jag använder det själv i vissa fall. Det är ett mycket bra ord. Jag kan också tycka det är ganska löjligt med färgkodade kläder redan från spädbarnsåren, eller överhuvudtaget faktiskt. Liksom strikt uppdelade hyllor i leksaksaffärerna, och färdiggjutna mallar för vad som är socialt accepterat beroende på ens kön. Det är trångt och ganska tråkigt. För att inte tala om den ofantliga övervikten av huvudroller för män i film och media. Ja, allt det där bara stör.

Vad jag däremot vänder mig emot är hur vi vuxna vill revoltera mot könsrollerna genom våra barn och – utan att reflektera över det – lägger värderingar i hur man ska vara.

För ärligt talat, ta det här med traditionellt manliga kontra kvinnliga egenskaper. Killarna leker krig, och det ses som bra. Man ska lära sig ta för sig och ta plats, gärna vässa armbågarna. Actionhjältar rumlar fram på bioduken och man ska kunna ta hand om sig själv, vara stark. För det är egenskaper som anses värda att eftersträva. Att vara vårdande, solidarisk och försiktig – inte så mycket. Så när samtalet går hyllas de kvinnor som är män på bio.

Missförstå mig rätt; jag gillar filmer som Alien, Salt och tv-serier som Buffy. Precis som jag gillar Terminator och Avengers, som i kretsar beskrivs som riktiga korvfester.

Men vad händer egentligen då idealet är det råa? När man lyfter fram det tuffa? Vilka signaler sänder vi då till våra barn? Jag är far till en dotter som snart är tonåring, och en son som är inne på sitt första år.

Jag har uppfostrat min dotter så gott jag kunnat till att bli en empatisk och lyhörd människa, och jag hoppas jag klarar av detsamma med min son. Jag har inga ambitioner att föra vidare någon cowboymentalitet. Jag har alltid sett mig själv som medveten, men aldrig säker. Jag grubblar och tänker. Vrider och vänder på saker och ting. Är det här rätt? Eller det där andra?

Och även om jag inte tycker det är fel att klä sin son i klänning, så kan jag tycka att det är ganska dumt. Med det menar jag inte att de andra barnen har rätt att reta den lille killen för att han har klänning. Men låt oss vara ärliga, det är ett ganska troligt resultat av det.

Om vi vill gå i bräschen för att utmana stereotypa könsroller så låt oss börja själva. I stället för att skicka sonen till förskolan i klänning, låt pappa gå till jobbet med detsamma (i de fall där det finns en pappa). Låt honom göra ett statement och inte göra det genom barnet.

Det är en kamp på många plan, men ett jämlikt samhälle är eftersträvansvärt. En viktig del är att omvärdera olika typer av arbete. Det pratas om att vård och omsorg inte värderas lika högt som till exempel arbete inom industrin. Det är naturligtvis sant. Men jag tror inte att vi behöver söka förklaringar så länge.

Det beror nog inte i första hand på att det är ett kvinnodominerat yrke, utan på att det är en tärande bransch. Medan industrin drar in pengar, kostar vi inom vård och omsorg samhället pengar, åtminstone vid en första anblick. Och hur sjukt det än är att arbete med människor värderas lägre än arbete med skruvar och muttrar, så är jag inte helt säker på att det är en del av könskampen.

Det är en kamp, men en kamp för att få samhället att förstå att utan oss som sliter på till exempel ett äldreboende med att vårda din gamla mamma eller pappa så skulle det vara du som var tvungen att göra det. Och tack vare oss kan du leva ditt liv och gå till ditt arbete. Och på så vis är vi oumbärliga.

Arbetet

Kommentera den här artikeln