Arbetarlitteraturens Ranelid säger samma sak en gång till

Klassresenären är, liksom människan i allmänhet, en komplex figur. Ändå skulle man grovt och väldigt förenklat kunna dela in hens problem i två kategorier; å ena sidan klassresenären som tar sin egen resa som ett bevis för att vem som helst kan företa densamma om hen bara vill tillräckligt mycket, och å andra sidan klassresenären som tenderar att se sin egen bana som ett absolut undantag från ett orubbligt klassamhälle där alla de som blivit kvar är dömda att så förbli. Vi skulle kunna kalla dem för den ”individualistiska” och den ”strukturella” klassresenären.

Kristian Lundberg tillhör tvivelsutan den senare kategorin. Allt sedan genombrottet med den i mångt magnifika romanen Yarden har Lundberg konsekvent fortsatt att undersöka dess grundläggande teman; nedmonterad välfärd, ökade klassklyftor, segregation och utsatthet – allt med ett tydligt självbiografiskt grundackord och med ett konsekvent budskap om att precis allt är på väg att barka åt helvete. När han nu ger ut Det här är inte mitt land, en samling omarbetade och odaterade texter ur dags- och kvällspress, är igenkänningen från allt det han skrivit från och med Yarden omedelbar. Det är inte konstigt att Lundberg byter förlag som andra byter underkläder (fyra förlag på de fem senaste böckerna i eget namn) – han skriver ju samma bok om och om igen.

Somliga författare ägnar ett helt yrkesliv åt att utforska samma ämne, för att det är tillräckligt angeläget eller för att det bottnar i djupt personliga erfarenheter som kräver sin bearbetning. För Kristian Lundberg gäller båda sakerna, och det är därför inte märkligt att han fortsätter. Det som är beklagligt är att han inte kommer vidare; att analyserna och insikterna inte skärps, att stilistiken inte blir bättre. Gradvis sedan Yarden har hans böcker blivit allt mindre pregnanta, mer utsvävande och ospecifika. Alltmer har de kommit att handla om själva skrivandet av dem och en närmast narcissistisk utgångspunkt i det egna jaget, en självpåtagen roll som sanningssägare och upplysare om sakernas tillstånd.

”Jag ska berätta” var mantrat i En hemstad, boken om Lundbergs Malmö.  ”Jag ska förklara”, mässar Lundberg i Det här är inte mitt land, som om de samband han ser vore osynliga för resten av världen. Som om han vore den enda som ser problemen med barnfattigdom, med Reva, med mäns våld mot kvinnor, med nedlagda skolbibliotek. Dessutom uteblir förklaringarna nästan lika ofta som de annonseras. Vad är det du ska förklara, Kristian Lundberg? Att (klass-)samhället är så vanvettigt orättvist konstruerat? Det är vi nog rätt många som redan registrerat.

Texterna som samlas i Det här är inte mitt land har förmodligen fungerat bättre i sitt originalsammanhang. Där har de kunnat vara värdefulla inslag på kultursidor, med sin personliga bottenklang och fria stil. Samlade på rad blir intrycket monotont, repetitivt och förvirrande. Det är en ständig rundgång där Kristian Lundberg vill nagelfara ett samhälle i vilket det ”har skett en avsevärd politisk kantring”, men varje gång han får ett tillfälle att vara konkret och specifik far han iväg i bombastiska slagord och poetiska vindlingar. Lundberg är en arbetarlitteraturens Ranelid – ironiskt nog eftersom han i den här boken passar på att ge en känga åt densamme.

Det stilistiska skulle inte vara ett så stort problem, vore det inte för att det samtidigt gör den politiska analysen så svepande. Och det är här mitt vänsterhjärta bultar till på riktigt: Kristian Lundberg gör vår sak en otjänst. När marknaden blir ett ”brusande dödshav”, när Malmö förvandlats till ”ett statarsamhälle”, när fienden (läs: Alliansen, läs: allt som inte är vänster med Lundbergs mått mätt) förstör vårt land bakom vår rygg utan att vi själva valt det, ja, då blir det svårt att ta på allvar. Och alla de frågor som är så viktiga att de lyfts fram sakligt, noggrant och med rimlig bevisföring, skyms undan i detta hav av metaforer och retoriska figurer. Det går att prata om att klasskillnader i Malmö är ett reellt och akut problem, utan att kalla staden för ett statarsamhälle. Det går att prata om en havererad välfärd utan att säga att vi äter varandra som rovdjur.

För, vem kommer att lyssna på denna retorik? Inte de som sitter på makten i alla fall. Och med sitt yviga och svulstiga språk ställer Kristian Lundberg dessvärre sig själv i vägen för allt som är brännande viktigt med hans ärende och för dem han skriver om – de mest utsatta i vårt samhälle. De som han tror sig vara ensam om att se. I den sista texten frågar han: ”Men vem berättar i dag om den arbetande klassen, vem försöker sätta ihop delarna till en helhet? Vem skriver hemtjänstens roman? Vem skriver städarens dikt? Var finns de papperslösas berättelse?”

Låt mig komma med några förslag: Susanna Alakoski, Marie Hållander, Pål Börjesson, Jenny Wrangborg, Johan Jönson, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru, Cecilia Persson, Sara Beischer, Elsie Johansson, Athena Farrokhzad, Aino Trosell, Åsa Linderborg, Kjell Johansson, Eija Hetekivi Olsson. Bland andra.

Therese Eriksson

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln

  • Magnus Nilsson

    Har inte läst boken (ännu), men kan inte hålla med om att Lundberg skulle ha paralyserats efter ”Yarden”. ”En hemstad” var exempelvis enligt min mening en mycket bra bok.