Till dem som föds sedan

1.
I sanning, jag lever i mörka tider!
En panna som är slät
är ett bevis på känslolöshet. Den skrattande
har ännu inte hört
den fruktansvärda nyheten.

Vad är det för tider, när
ett samtal om träden nästan är ett brott,
för det döljer tystnad om så många illdåd?
Han som lugnt går över gatan där,
han är oanträffbar för sina vänner
som är i nöd.

Det är sant: Jag förtjänar ännu mitt uppehälle
men tro mig: det är bara en slump.
Inget
av det jag gör, berättigar mig till att äta mig mätt.
Händelsevis är jag skonad. (Om min tur upphör,
är jag förlorad.)

Man säger: Ät och drick, du! Var glad att du har!
Men säg, hur kan jag äta och dricka, om
jag sliter det jag äter från den hungrande, och
mitt glas vatten saknas den törstige?
Likväl äter jag och dricker.

Gärna vore jag vis.
Man kan se i gamla böcker, vad vishet är:
att undvika världsliga strider och utan fruktan leva
sin korta tid,
inte tillfredsställa begären, utan försaka.
Allt detta kan jag inte:
I sanning, jag lever i mörka tider!

2.
In till städerna kom jag i oordningens tid
när hunger rådde.
Och hit till människor kom jag i en tid av uppror
och jag upprördes med dem.
Så förflöt min tid
som på denna jord var mig beskärd.

Min måltid åt jag mellan slagen.
Sov gjorde jag samman med mördare.
Min kärlek skötte jag vårdslöst
och på naturen såg jag utan ro.
Så förflöt min tid
som på denna jord var mig beskärd.

Till träskmark ledde stadens vägar i min tid.
Mitt språk röjde mig för slaktaren.
Jag förmådde så lite. Men de härskande
sutte utan mig säkrare – det hoppades jag.
Så förflöt min tid
som på denna jord var mig beskärd.

Krafterna var för små, och målet
var alltför fjärran.
Det var tydligt skönjbart, om ock för mig
knappt inom räckhåll.
Så förflöt min tid
som på denna jord var mig beskärd.

3.
Ni som ska stiga upp ur den flod
i vilken vi mött vår undergång,
betänk
när ni talar om våra svagheter
också den mörka tid
som ni besparades.

Oftare än vi bytte skorna, bytte vi länder,
genom klasskrigen, förtvivlande
när bara orätt fanns och inget motstånd.

Likväl visste ju: även
hatet mot nedrighet
förvrider dragen.
Även harmen över orätt
gör ju rösten skrovlig. Vi
som ju ville bereda vår värld för vänlighet
kunde inte själva vara vänliga.
Men ni, när den tid kommit,
då människan är människan till hjälp,
tänk då på oss
med överseende.

Bertolt Brecht (1939)
Svensk översättning: Jan Hammarlund

 

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln