Krisavtal och korttidsvecka kan vara utmärkta företeelser. De kan spara uppsägningar och trygga jobb efter djupa tillfälliga kriser.

Men de måste ses i sitt rätta sammanhang. De krav vi hört de senaste dagarna där det ibland heter att krisavtal genast måste till för att mota den kommande lågkonjunkturen är att dra en alldeles för snabb slutsats.

Krisavtal är nämligen bara meningsfulla vid just tillfälliga djupa kriser. De är inget vapen mot lågkonjunkturer och kan inte heller användas för att ändra konjunkturens förlopp.

Många av dem som nu ropar efter krisavtal har en tendens att blanda ihop dagens situation med vad som hände under finanskrisen 2008/2009. Likartat är att varslen ökar när företagen nu som då inte får avsättning för sina varor, men orsaken 2008/2009 var att bankerna hade kollapsat.

Hela västlandets banksystem var mer eller mindre förlamat. Den för företagen så viktiga kreditmarknaden hade i det närmaste upphört och företagen kunde inte få lån till nödvändiga investeringar. De svenska företag som drabbades hade alltså kvar förmågan att producera både högkvalitativa och i längden nödvändiga varor. Men snabbt fick de ändå svårt att få sina varor sålda när bankerna blev bankrutta och pengar plötsligt var en bristvara.

I det läget kan det vara berättigat med krisavtal i form av korttidsvecka. För företagen skulle det vara än värre om de tvingades säga upp anställda och kompetensen därmed försvann. Nu hade företagen kvar sin personal och kunde snabbt återuppta full produktion och nå upp till sin ordinarie kvalitet och produktionsförmåga när krisen väl var över. I dag är mycket annorlunda.

En stor del av våra främsta handelsländer lider under stora nedskärningar, arbetslösheten är hög och kommer enligt de flesta prognoser att förbli hög i större delen av Europa. Det stora fall i efterfrågan som vi därmed står inför är alltså inte resultatet av ansvarslösa bankers giriga spekulationer, det utgör snarare den långdragna följdverkan av bankernas girighet i form av reella nedskärningar som minskar efterfrågan i hela ekonomin.

Därmed är vi inne i något som mer liknar en vanlig lågkonjunktur. Visserligen är det alltid svårt att sia om hur lång en lågkonjunktur blir, och det är ganska symptomatiskt att när Industrins ekonomiska råd häromdagen
uttalade sig om framtiden var omdömena väldigt disparata, även bland rådets egna medlemmar, om hur framtiden kommer att se ut. Skillnaden mot en djup tillfällig kris med snabbt förlopp är dock uppenbar.

Att då ändå sätta in krisavtal och korttidsvecka gynnar varken arbetstillfällen, löneutveckling eller den nödvändiga strukturomvandlingen av svensk ekonomi.

Den grundläggande fackliga hållningen måste därför, nu liksom vid alla lågkonjunkturer, i första hand vara att hålla uppe både lönenivå och arbetstid. Ett krisavtal med korttidsvecka skulle i annat fall möjligen göra det lättare för företaget på kort sikt. Men enom att gamla strukturer blir kvar blir det samtidigt betydligt  svårare att anpassa sig för framtiden.

För regeringen finns i stället en rad andra åtgärder som borde komma i första rummet om lågkonjunkturen sätter in ordentligt. Här behövs större efterfrågestimulerande åtgärder – när efterfrågan i utlandet faller är det ännu viktigare att satsa på efterfrågan hos de svenska konsumenterna.

Här behövs också betydligt större satsningar på utbildning – lågkonjunkturer är utmärkta tillfällen att utbilda arbetskraften så att den står väl rustad när konjunkturen väl vänder.

Och här behövs inte minst en förbättring av a-kassan så att de som ändå blir arbetslösa kan upprätthålla ett anständigt liv i väntan på den nya anställning där de gör mest nytta.