De ideologiska skillnaderna mellan blockens budgetförslag är tydliga.

Talet om att blocken ligger nära varandra är därför uppenbart fel. I stället har har avståndet sällan varit större mellan ett tydligt jobbalternativ och regeringens linje för ett starkare klassamhälle.

Ideologin lever! De politiska skillnaderna består!

När budgetförslagen nu är lagda kan vi slå fast att allt prat om att partierna kopierar varandras förslag är fel.

Det är alltså dags att lägga höstens politiska modeord ”triangulering” på hyllan.

Begreppet triangulering innebär att partier närmar sig varandra med syftet att vinna de väljare som samlas i mittfåran.

Visserligen gör Socialdemokraterna sitt bästa för att åtminstone i retoriken överta delar av alliansens språkbruk. Att använda ordet ”affärsplan” om vägen mot ett rättvist samhälle är ett exempel, att klaga på Borgs budget för att den ”inte håller sig inom de finanspolitiska ramverken” är ett annat.

Att Miljöpartiet kastar ut gammal tillväxtkritik ur sitt partiprogram har även det fått många kommentatorer att tala om triangulering.

Även Vänsterpartiet har överraskande nog beskyllts för triangulering. Orsaken verkar vara att partiet lägger en budgetmotion som är finansierad. Något som knappast borde överraska (och som ju inte gäller Anders Borgs egen budget).

Men sett till fakta – till vad som verkligen föreslås i budgetarna – är den ideologiska skillnaden mellan blocken milsvid.

Alliansens huvudnummer är en sänkning av bolagsskatten som är lika häpnadsväckande som kostsam, och som får ses som en onödig, 16 miljarder kronor dyr, gåva till storföretagens ägare.

Men den ideologiska motsättningen syns lika tydligt i vad alliansen inte vill ändra på.

Den sänkta krogmomsen finns med i alliansens planer även för nästa år, så också den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, de sänkta ersättnings­nivåerna, den försämrade sjukförsäkringen och den än mer urholkade och nedmonterade utbildningen i grundskola och gymnasium.

Dessa övergripande, generella försämringar, stommen i alliansens politik, betyder mer än många tror och befinner sig miltals från oppositionens politik.

De sänkta ersättningsnivåerna sparar inte pengar åt staten. De försämrar bara möjligheterna att matcha rätt person till rätt jobb och försämrar därmed löneutveckling, lönsamhetsutveckling och arbetstillfällen i en rad yrken.

Sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt krogmoms skapar inga jobb. De skapar bara större vinster åt lågproduktiva sektorer i ekonomin, allt medan lönsamheten försämras i andra sektorer.

Politiken leder därmed till ökade inkomst- och klasskillnader och skapar varken jobb eller tillväxt.

Mot detta kan ställas oppositionens budgetförslag. Naturligtvis finns skillnader i oppositionspartiernas förslag. Vänsterpartiet vill satsa mest på välfärd och jobb inom offentlig sektor och Miljöpartiet godkänner av oklara skäl sänkt moms i tjänstesektorn.

Men här finns också en budget från det största oppositionspartiet Socialdemokraterna som inriktar sig på höjda tak och ersättningsnivåer, riktiga jobb i stället för fas 3-anvisningar, tidiga insatser mot arbetslösheten hos ungdomar och – inte minst – en mycket omfattande satsning på skolan.

Att Socialdemokraterna i likhet med alliansen vill sänka bolagsskatten, visserligen endast till halva kostnaden, känns som både svårbegripligt och slösaktigt i en annars väl avvägd S-budget.

Men ställda mot varandra uppvisar blockens budgetar ändå mycket klara ideologiska motsättningar.

Att värna rätten till arbete och bra skolgång är grundläggande hos oppositionen.

Att skapa ett nytt klassamhälle verkar i stället vara den styrande ideologin i alliansens budget.

Det borde då vara en självklarhet att den tidigare trianguleringen inte passar.

När alliansen erbjuder ökad arbetslöshet, försämrad trygghet och ett rut-bidrag som 3–4 procent av befolkningen kan ta del av vinns inga röster på att lägga sig nära denna politik.

De vinns genom en klar ideologi där tillväxt, humanism och arbetstillfällen ställs över marknad och klassamhälle.

Martin Klepke
08-796 27 06 @martinklepke