En fin facklig röra på Moderna Museet

Stillbilder ur filmen Nightcleaners (1972-1975). Foto: Berwick Street Collective (Marc Karlin, Mary Kelly, James Scott and Humphry Trevelyan) och LUX, London.

En ytterst ovanlig och stundtals ganska irriterande grundkurs i facklig kamp kan man få uppleva under de kommande månaderna. Men inte på en avlägsen kursgård, utan på Moderna Museet i Stockholm.

Dokumentärfilmen Nightcleaners gjordes i London i början av 1970-talet. Vi får följa ett gäng städare under deras nattskift, höra deras reflexioner om jobbet och livet – men också deras misstrogna möte med idéer om att organisera sig och om politisk förändring.

Långa tålmodiga rekryteringskampanjer. Utomhusdemonstrationer. Ändlösa diskussioner på caféer och pubar.

Men det är ingen traditionell dokumentärfilm. Berättandet är snarare kaotiskt. Ibland blir filmduken svart medan rösterna fortsätter. Eller stannar vid ett lidande kvinnoansikte som känns som en medeltida målning.

Ljudet är stökigt, och de engelska dialekterna i långa stycken helt obegripliga. (Det finns ingen textremsa heller.)

Bildkvalitén är inte HD precis, utan grovkornig, svartvit film som mer liknar grafisk konst, särskilt när nattarbetet filmas på långt avstånd genom smutsiga fönster.

Ofta är den som talar inte med på bild, utan någon annan. Armar och fotoutrustning kommer i vägen. Vardagsscener och demonstrationsbilder klipps in, eller direktören som klamrar om en skrivbordslampa medan han förklarar att facket gräver sin egen grav genom att kräva saker.

Antingen stöts man bort av denna virvel av bilder och röster eller också blir man indragen.

För röran är naturligtvis avsiktlig. Den skapar uppmärksamhet, inlevelse och eftertanke. Den väver samman berättelsen om alla dessa kvinnor som knogar på var och en för sig och inte har någonting att sätta emot.

Det är som att de 90 minuterna säger: ”Okej, tillvaron är tung och oöverblickbar. Det pratas hit och dit. Men vi ges här en möjlighet att hålla ihop och se vad som händer. Det kan vara värt att pröva.”

Glashus, Mary Kelly

Mary Kelly

Nightcleaners visas på Moderna Museet eftersom Mary Kelly, en av medlemmarna i den konstnärsgrupp som gjorde filmen, just nu har en mycket sevärd utställning i källarvåningen.

Kelly, född 1941, jobbar med en blandning av text och äkta föremål som är lika intelligent som gripande. På pressvisningen talade hon om sitt arbete med att ”översätta känslor till material”.

  • Ett skyddsrum i plåt och spegelglas genomsågat med andrahandsminnen från andra världskriget.
  • Ett glashus frostat med yngre generationers frågor om den radikala kvinnokampen.
  • En enorm pseudovetenskaplig dokumentation av hennes sons sju första år.
  • Eller en tidningsnotis om en albansk ettårings öden översatt till ålderdomlig balladstil, tryckt på torktumlarludd och med specialkomponerad musik av Michael Nyman.

Alltsammans så underbart väl genomfört och ändå så egensinnigt att man känner historien bulta medan man stavar sig fram längs textremsorna.

Utställningskuratorn Cecilia Widenheim har även låtit trycka ett exemplariskt programblad som förklarar vad det är man ser. Utställningen pågår till den 23 januari. Kontakta Moderna Museet för exakta tider när Nightcleaners spelas upp.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln