– Det ska bli så tjusigt. Bostadsbolaget talar om vad som är bäst för oss, hur vi vill bo, säger Jasmin Parsons, som bor i West Hendon council estate, och visar oss in i mörkret, tänder först när vi är på plats i vardagsrummet.

Hon bor i ett så kallat social housing, ett kommunalt sponsrat boende för dem med låga inkomster. Men nu ska området ”regenereras”, vilket betyder rivas och byggas upp på nytt. 680 hem ska bli 2 000 lyxlägenheter, och merparten av hyresgästerna vräks.

Jasmin är något som kallas leaseholder. Det betyder att hon köpt ett kontrakt som ger henne rätten att bo i lägenheten och att hon när omvandlingen om ett antal år når hennes hus, kommer att bli utköpt av det företag, som på förmånliga villkor och med skattelättnad bygger det nya, ”attraktiva” West Hendon.

Problemet är att summan hon kommer att erbjudas ligger lågt, långt under vad en ny lägenhet skulle kosta. Och med de nya ägarna blir det höga fasta kostnader.
– Min el- och gasräkning är jättelåg i dag. Jag använder nästan ingen el, säger Jasmin.

Det knackar på dörren, grannen Tina Stafford tittar in efter jobbet och Jasmin gör i ordning te under en snabb blinkning med kökslampan.

Jasmin Parsons har tagit på sig rollen att leda kampanjen som sätter hemmen, inte vinsterna, i fokus. Tillsammans har Homes Before Profit sett till att hyresgäster med särskilda behov inte bara slängs ut på gatan. Och ett upprop som kräver att de boendes rättigheter tas tillvara har fått över 150 000 namnunderskrifter.

West Hendon estate ligger i norra London, tjugo minuter med pendeltåget från St Pancras järnvägsstation i centrala London. På ett fyrtiotal platser runt om i London pågår liknande ombildningar, med mer eller mindre starka protester till följd. De privata företagen får bygga förmånligt i utbyte mot en viss andel billiga lägenheter. Men när bolagen undersöker möjligheterna för att bygga social housing leder det ofta till slutsatsen – ”surprise, surprise”, säger Jasmin – att det inte är görbart med särskilt många.

John Hamilton från People before profit är inte rädd för direktaktioner – även om de är olagliga – för att hemlösa ska få bostäder. Foto: Åsa Westerlund

I Lewisham i södra London är John Hamilton aktiv i nätverket och partiet People Before Profit. Han är konsult i värmebranschen och hans flexibla arbetstider gör att han kan kombinera jobbet med radikal aktivism. Nyligen samlade nätverket ihop mäklarannonser och byggde ett hus som de ockuperade utanför stadsdelshuset. Kartongväggarna täcktes av kritik mot bostadsmarknaden, som gick stick i stäv med mäklarnas lockande budskap.

De flesta stadsdelar i London har målet att hälften av bostäderna ska vara ”affordable”. Vad begreppet betyder är lite luddigt, en del menar social housing, som normalt har legat på 50 procent av marknadsvärdet eller lägre, en nyare tolkning som borgmästaren driver är 80 procent av marknadsvärdet.
– Men slutresultatet hamnar inte i närheten. När sju höghus byggs här visar det sig att noll bostäder blir billigare. Det som byggs är inte till för invånarna i Lewisham. Det säljs i Kuala Lumpur, Shanghai, Hongkong, säger John Hamilton.

För i den globala staden London är det inte säkert att ett större utbud ger fler människor någonstans att bo.

I Lewisham liksom övriga London är många lägenheter nedsläckta. Investerarna låter dem stå tomma, i väntan på att priserna ska gå upp.
– Vi har inte kunnat få några siffror på hur många, och vi tror att kommunen inte heller vet.
– Vi vill att kommunen ska bygga och sköta social housing. Som det är nu är summan som betalas ut i bostadsbidrag flera gånger högre än det skulle kosta att bygga hus, säger John Hamilton.

Han säger att det pågår ett klasskrig, och låter det radikalt, så är det så, säger han, men tillägger:
– För tre år sedan var vi en av få grupper, nu finns det grupper i varje stadsdel. Det är mainstream nu. Alla vet att det inte kan fortsätta så här. Kanske blir det en fredlig revolution, säger han. Så länge planerar Lewisham People Before Profit en husockupation av områdets högsta hus, som länge stått tomt men som nu ska byggas om till lyxlägenheter.
– Vi tycker att Lewishams 600 hemlösa familjer borde få bo där, säger John Hamilton.

Bostadskommittén diskuterar boende folk ska ha råd med. Foto: Åsa Westerlund

I det spejsade stadshuset vid Themsen och Tower bridge har bostadskommittén möte. Kostymklädda män sitter på rad, såväl kommittén som dagens gäster, som är inbjudna för att diskutera ”affordable living”, boende som folk ska ha råd med. Det är ett undersökande och rådgivande organ till borgmästaren.

Gästerna kommer från kommunala bostadsinrättningar och från Generation Rent, en paraplyorganisation för hyresgästföreningar.

Generalsekreterare Alex Hilton säger att bostäder måste få vara just bostäder, inte spekulationsobjekt.
– Varför skulle någon vilja köpa en bostad om det inte går att få ut en vinst, frågar konservativa Andrew Boff.

Ordförande Darren Johnson, från Green Party, ser sig som en aktivist i bostadsfrågan, och ett alternativ till de traditionella partierna. Viktigast är ett få till restriktioner i den nu oreglerade hyresmarknaden, och ta bort lånetaket för kommuner som vill bygga social housing, anser han.

I frågan om lånetaket är kommittén enig.
– Men i fråga om hyresreglering har vi inte fått med oss de konservativa. Och även där vi är eniga har vi inte fått med oss partierna nationellt.

Själv har han publicerat en hyreskarta som visar att en person med minimilön inte har råd att hyra ett rum i en delad lägenhet i någon av Londons stadsdelar. Även de med bra löner har svårt att hyra.
– Folk flyttar längre och längre ut och tvingas sova på vänners soffor. Det blir ett hot mot Londons konkurrenskraft. I något skede slutar London att vara en stad, om Londonbor inte har råd att bo i London.
– Det är uppmuntrande och viktigt att vi fått en växande gräsrotsrörelse i frågan.

I West Hendon sitter Jasmin Parsons i soffan. En kudde bredvid har texten ”Home sweet home” och hon och Tina Stafford säger att de verkligen trivs här. Det är inte alls oattraktivt, som bostadsbolaget vill ge sken av.
Jasmins barn har bosatt sig i en mindre stad, tre timmar bort. De hade inte råd att hitta bostad i närheten.

Jasmin testar bredbandslinor, Tina är vårdbiträde. Ingen av dem har heller råd att köpa en bostad någon annanstans i London.
– Men jag vill inte flytta, det är så många fina människor här, säger hon.
– Vi pratar om en revolution, bokstavligen, säger Jasmin Parsons.
Det här är inte regeneration, anser de, för det betyder …
– att man väcker nytt liv i området, säger de i kör.

Är det gentrifiering?
– Det är social utrensning, det är vad det är, säger Jasmin.
– Politikerna borde ha kommit hit och pratat med oss boende, säger Tina Stafford.
– De kommer inte hit för de är rädda att konfronteras med sanningen, säger Jasmin Parsons.

LÄS OCKSÅ

Facket Unite tar strid för bostäder

De kampanjar för den hyrande generationen

Din plats i kön: 500 001

Renovera hus kan vara miljövänligare

Läs hela serien Bostadsrätt 2.0